10-talets svar på "Load" heter "Illud Divinum Insanus". Fansen rasar över att MORBID ANGEL spelar något som påminner om techno och industrimetal i tre av elva spår. Death metals talibaner vill "döda David jävla Vincent", som man kan läsa i kommentarer på nätet.

Det är som om alla har bestämt sig för att ogilla skivan på förhand, som straff för att det tagit åtta år att följa upp "Gateways to Annihilation" och för att Trey och Dave har mage att brinna för annan musik än de gjorde för tjugo år sedan.

Är MORBID ANGEL - eller några artister över huvud taget - skyldiga mig någonting för att jag gillar deras musik? Väldigt många metalskallar verkar tro att man skriver på ett kontrakt som musiker, där man förbinder sig att förbi den man alltid varit karriären ut (men ve den som upprepar sig).

Det enda jag är besviken på är att COMBICHRIST-remixen av "Destructos vs the Earth / Attack" - albumets mest medryckande spår - inte blev vassare.

Spelordningen på Sweden Rock ligger visst uppe nu. Snabb översikt:

Onsdagen blir lugn. BOB LOG III akustiskt ska undersökas för kuriosavärde. NECRONAUT blir intressant, inte minst för att se vilka gäster som Fred Estby lyckas släpa med sig till Norje. Chris Reifert är väl för mycket att hoppas på, däremot är Tyrant och Hellbutcher garanterade så allt är i sin ordning.

Torsdagen placerar THE HAUNTED kvart över tolv på dagen. Vad ont har de gjort för att förtjäna detta? Sex timmar senare spelar MOONSPELL. Bra om de håller sig till senaste skivan, men bästa låten "Scorpion Flower" lär få klara sig med förinspelad kvinnosång (en av extremt få lyckade "skönheten & odjuret"-låtar över huvud taget).

GWAR? Kollar en kvart för spektaklets skull, sen hoppas jag att MORBID ANGEL lever upp till sitt gamla motto "extreme music for extreme people" och trakasserar publiken med techno/ebm-låtarna från nya skivan. SRF-talibanernas respons skulle bli obetalbar.

Fredag: ELECTRIC WIZARD och GHOST. Festivalens höjdpunkter, med 100% garanti. STRYPER för spektakelvärdet.

Lördag: RAUBTIER halv tolv, vad fan? Sen är det hopp och lek tills NIFELHEIM sprider sina hits. HAWKWIND kan vara bra och kan vara mördande tråkigt (gissar jag). OZZY? Två låtar bara för att ha sett honom, inte en sekund mer.

Det släpps alldeles för mycket musik. För varje lysande album som får fyra hästar i Sydsvenskan får jag välja bort två-tre stycken som också hade varit värda att skriva om, bara för att ge en heltäckande bild av vad som händer.

Och så finns det förstås skivor som bör förbigås med största möjliga tystnad. En sådan är skotska ALESTORMs tredje album "Back Through Time", som via detta blogginlägg lik förbannat blir uppmärksammat.

Eller för all del, jag kan varmt rekommendera dessa kölhalade melodier till alla som behöver lite förfestbuskis på Sweden Rock-campingen. Drick smuggelsprit och 7.5-procentig Björnebryg till "Rum", "Midget Saw" och "Death Throes of the Terrorsquid" så ska du se att den rätta stämningen infinner sig.

Fast egentligen är det en titel som summerar läget bättre än någon annan: "Scraping The Barrel".

Recenserar PORTRAIT i dagens blaska, en sista minuten-ersättare för ursprungligen tilltänkta HAMMERFALL. Insåg snabbt att Cans & co har gjort samma skiva som de alltid gör, hur listigt de än maskerat den som en nymodighet med loggan utsmetad i blod och en zombiehipp "Walking dead"-hand på omslaget. HAMMERFALL är och förblir dränghårdrock med det töntigaste keyboardljudet denna sidan SONATA ARCTICA.

Tur då att Kristianstads PORTRAIT tar sitt ansvar och gör heavy metal som den borde låta: tuffare än läder av stål, precis som MERCYFUL FATE, IRON MAIDEN och mer obskyra förebilder måste ha låtit i början av 80-talet. Ruffig Necromorbus-produktion var ett genidrag, sångaren Per Karlsson låter föredömligt besatt och de smått absurda låtlängderna är faktiskt motiverade.

Invisible Oranges har ett inlägg idag om K-pop (koreansk pop) remixad i metalversion. Det låter så bisarrt att jag måste dela med mig. Man får vara bra kär i östasiatiska tjejer för att gå igång på detta.

Originalet har vi här. De fem sekunder jag orkade lyssna gav samma känsla som att äta en halvkilo lösgodis till frukost.

Musarm och superförkylning undanstökade, omslagsartikel till Close-Up #132 författad, kolonistuga inköpt och tånaglarna klippta - hög tid att ta igen förlorad bloggtid.

Det är som muskel, det där med skrivande. Pausa en vecka och det blir så mycket jobbigare nästa gång. Pausa en månad som jag har råkat göra, och det känns som när mitt otränade tjugoåriga jag skulle drillas till fysiska stordåd av försvarsmakten.

Så vi börjar med något enkelt bara föra att komma igång: en Youtube-länk. Kärlek utan kyssar är som MARDUK utan pansarvagnar, vilket betyder att allt är i sin ordning med "Warschau 2 - Headhunter Halfmoon". Sirener, bomber, pansarvagnar, hysterisk hastighet och så världens bästa Mortuus gurglande svavelsyra och Zyklon B.

Låten återfinns på ep:n "Iron Dawn", som släpps den 30 maj. Bara den gula nyansen på omslaget motiverar inköp. "Wacht Am Rhein: Drumbeats Of Death" är förhoppningsvis inte ett fem minuter långt trumsolo och  "Prochorovka: Blood And Sunflowers" lär tyvärr inte vara en cover på någon outgiven Death In June-låt (vilket annars vore helt rimligt; både Douglas P och Morgan har ju ett gemensamt intresse i stridsvagnar).

En uppföljare till 2009 års "Wormwood" är också på gång. Enligt en pressrelease ska albumet ha ett helt annat koncept än "Iron Dawn". Kärlek utan kyssar och kaffe utan grädde, med andra ord.

Semester är visst något jag behöver, tycker min högerarm. Deadlinemangling plus bebisbärande känns i armbågen på ett obehagligt sätt, och justering av skrivbordet verkar inte hjälpa. Så bloggen ligger jag lågt med ett litet tag.

För det första: semester är överskattat. Har, förutom en recension av The Haunted på Mejeriet, inte skrivit ett ord sedan i onsdags eftermiddag. Helt värdelöst, förutom att höger arm är glad för vilan från datorn. I hjärnan uppstår däremot ett vakuum när text inte produceras dagligen.

Skrivandet är som en muskel som måste stretchas väldigt ofta för att inte skrumpna ihop, men de senaste dagarna har jag åtminstone hunnit läsa det mesta av Stephen Kings "On Writing".

Är inget jättefan av hans böcker även om jag läst "The Stand" och någon bok om en mordisk bil, men som ciceron genom författarprocessen är han rolig, personlig, målande och medryckande. Han säger som det är: att skriva är ett slitgöra, tränar man mycket på det kan man utvecklas från "kompetent" till "bra".

Alltså är semester inget jag behöver.

För det andra: "Live at City Gardens" med VENOM är också något som hjärnan behöver på daglig basis.

"That meant coming to the States without doing any gigs. So we said 'Fuck you, man! We oughta get out here and do some gigs!' Cause you're wild man, you're wild."

Nä, här händer inte mycket. Lyssningssession i främmande land och leverans av omslagsartikel har ätit upp tiden och fortsätter att göra det några dagar till.

Omslaget till MARDUKs kommande ep "Iron Dawn", som släpps den 30 maj via Regain.

Jag gillar verkligen den jugoslaviskt gula färgen, tomheten ovan horisontlinjen, det sjuttiotalskorrekta typsnittet under titeln och att ordet "by" har smugits in.