Dream Theater - Octavarium (8)
 | Band: Dream Theater Titel: Octavarium År: 2005 Bolag: Atlantic Records Betyg: 8/10 Recensent: Jarno Lauronen |
Kanske har Dream Theater (tillsammans med Queensrÿche) några av progvärldens mest trögfattade fans. Var man än hör eller ser diskussioner kring Dream Theaters förfall i och med "Six Degrees of Inner Turbulence" så drömmer fansen sig våta om en återgång till "Images And Words"-era. Personligen tycker jag att det räcker gott och väl med 1999 års "Images And Words"-flört "Metropolis Pt 2: Scenes from a Memory". Kanske är det av just den här nostalgivåg som mediokra band som Pagan's Mind får mängder med lovord, just för att de gör det som Dream Theater har karaktär nog för att inte göra?
Nåja, enligt stora delar av den del av bandets fans som inte befinner sig i Mike Portnoys brunhål så har bandet gått ner sig ordentligt i kvalité efter 2002 års skiva "Six Degrees" och framför allt då på 2003 års "Train of Thought" som i princip var detsamma som Linkin Park i deras ögon. Visserligen har de båda skivorna en mer modern touch och influenser finns från så vitt skilda akter som Pantera, Tool och Muse men även Linkin Park. Personligen tycker jag att "Six Degrees" är en utmärkt skiva men finner "Train of Thought" något mastigare att greppa och förtära, och har därför inte funnit den så speciellt underhållande. Bandets nya skiva "Octavarium" fortsätter i bandets moderna antåg men med skillnaden att den är något rakare och lättare att greppa. Vi får, tack och lov, inte ta del av bandets patenterade instrumentala runksessioner utan här har man valt att ta det lite lugnare med instrumentutflykterna och satsa på sköna stämningar istället. Skivan innehåller heller ingen helt instrumental låt. Ett val som säkerligen många DT-fans tycker är ett fasansfullt beslut men som jag välkomnar med öppna armar.
"Octavarium" inleder med den brutala "The Root of All Evil" som är en fortsättning på Portnoys AA-saga (Anonyma Alkoholister) och är likt de två tidigare låtarna (Glass Prison och This Dying Life) en hård och brutal thrashbest med ett grymt skönt huvudriff. Det görs även musikaliska och textmässiga referenser till de två tidigare verken i låtsviten. Den efterföljande balladen "The Answer Lies Within" är en pretentiös och vacker svan om hur man inte ska låta dagen glida förbi utan att ge något till sina medmänniskor. De som gillar storslagna ballader gillar förmodligen detta, men jag anser det vara Dream Theaters sämsta spår någonsin. James LaBrie sjunger dock bra och hans röst passar perfekt i stycken som detta, trist att det inte var intressantare bara.
"These Walls" som låten heter är en midtempobit där Mike Portnoy stjäl showen från de andra med sitt underbara trummande. Så tagen som jag är av hans prestation på den här låten var det länge sedan jag blev eld och lågor över Portnoys trumspel, eller så har jag inte lyssnat tillräckligt mycket? Annars är spåret en ganska enkel pop/rock-sak och inte speciellt mycket av det traditionsenliga Dream Theater, suverän låt trots allt! Skivans kanske största utropstecken är U2-kopian "I Walk Beside You", en riktigt suverän poplåt med en riktig klisterrefräng som säkerligen skulle göra småflickor som lyssnar på radio helt baloobas! Jag gillar den men jag gillar också Robbie Williams.
Sedan följer ytterligare två låtar och det är skivans två absolut bästa spår, "Panic Attack" och "Never Enough". Förstnämnda är en hård och brutal men übermelodiös tekniskbest med en bra refräng och hela låtens feeling har den här känslan om en stor svettig moshpit med fina tjänstemän i kostym. Ni vet, känslan man får när man möter något propert men känner att det skulle behövas lite gammal renrasigt thrashmangel i stil med Testament för att få pli på ordningen. "Never Enough" andas så extremt mycket Muse att man undrar om man slängt på fel skiva. En riktigt grym låt men också den som jag fått sämst grepp om än så länge och jag har ändå lyssnat på skivan minst 23 gånger sedan den släpptes.
Nästa spår, "Sacrified Sons" är en helt suverän låt med ett 11 September-tema. Jag har inte hunnit sätta mig in och analysera texten ordentligt ännu, men låten i sig är otroligt vacker och halvvägs in blir det en riktigt majestätisk best. Ett grymt skönt flow är det i låten i alla fall och det blir svårt att sitta still under låtens instrumentala partier, bra jobbat!
Den tjugofyra minuter långa titellåten börjar med ett långt och trist Pink Floyd-flummigt intro, ni som gillar det kudos för er, men jag har klippt bort det från den version jag har lagt in på min iPod då jag tenderar att somna då jag lyssnar på just den biten. Låten är inte alls lika teknikmedveten som jag trodde utan den litar mer på att försöka skapa en skön stämning för lyssnaren, vilket den lyckas med på ett väl godkänt vis. Spåret kan också ses som en tribut till bandets inspirationskällor och ganska ofta kan man dra paralleller till andra progressiva band (framför allt under det tredje kapitlet "Full Circle"). Bland annat finner vi från herr Rudess ett gäng fina Marillion-slingor vilket alltid uppskattas. Trots låtens längd så är detta en låt som jag spelar väldigt ofta och är en av mina sentida Dream Theater-favoriter.
"Octavarium" är en enklare och rakare skiva och rekommenderas till alla som inte lyssnat på Dream Theater tidigare men är intresserade av att lära sig att lyssna på progrockarna. Dock skall man ha det klart för sig att skivan inte på något sätt är representativ för bandets bakkatalog, utan där är det bra mycket trixigare verk. Dream Theater är återigen på musikaliskt god fot och kommer säkerligen att vara det i fortsättningen om man utgår från detta verk. Mycket bättre än "Train of Thought" men inte riktigt i paritet med "Six Degrees of Inner Turbulence" är kontentan av det hela, och kan man låta Dream Theater vara progressiva i ordets rätta mening så kommer man ha mycket nöje med "Octavarium".
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
