Mandrake - The Balance of Blue (7)
Band: Mandrake
Titel: The Balance of Blue
År: 2005
Bolag: Greyfall
Betyg: 7/10
Recensent: Anders Jacobsson
Första gången jag hörde det tyska Gothic Metalbandet Mandrake var när de släppte sin förra platta "Calm the Seas" (2003). Det var deras andra skivsläpp och jag blev ganska imponerad av deras förmåga att skapa snygga och mörka gotiska stämningar, trots viss falsksång och halvdåliga arrangemang som dök upp lite här och var. Det var främst vokalissan Birgit Lau som inte alltid hade koll på vart skåpet skulle stå. De hade ändå något visst över sig, så visst blev jag nyfiken när jag fick hem deras nya, "The Balance of Blue" i brevlådan.
Jämfört med "Calm the Seas" så är skillnaden främst att Birgit Lau har fått mycket större utrymme och growlet har fått mindre betydelse. Det är tur för oss lyssnare att hon avancerat sin sångkapacitet, och ibland tror man knappt att det är samma sångerska. Det ska ändå sägas att hon har en bit kvar tills hon är en säker vokalissa. Jag är dock inte den som kräver perfektion" lite småfalska toner här och där kan faktiskt vara charmigt och ibland framhäva uppriktigheten i lyriken. Något jag dock hade klarat mig utan är den rena manliga rösten. "The Balance of Blue" är en riktigt vacker skapelse och vi får ta del av en väldigt snygg produktion där man hör både atmosfär och tyngd i ljudbilden. Det är ingen tvekan om att medlemmarna är duktiga och har koll på vad de gör. Det byggs upp ett landskap av dämpade färger där den gotiska rytmen pumpar liksom ett hjärta ute i en karg natur. Något som dock slår mig är att det kan bli lite långtradigt med sådana här band. Den här genren behöver ett mycket välgjort och snyggt uppbyggande i sitt arrangemang för att det ska fungera en hel platta igenom. Tyvärr tillfaller inte det Mandrake, utan det blir lite ensidigt och nyanslöst efter några låtar. Det blir som om färgerna inte skiftar, och som skivtiteln antyder så är det som ett balanserat skimmer av blått hela tiden. Var detta meningen så har de lyckats, men jag känner nog att jag vill ha ut lite mer.
Avslutningsvis vill jag säga att det bästa med skivan ändå är ljudbilden. Det är roligt att höra den här typen av Gothic Metalband som förstår och inser att soundet måste ha djup för att det ska funka, lika viktigt som tyngden är essentiell. Mandrake tillfaller det mer romantiska soundet i genren och det är mycket möjligt att ni som älskar band som Tristania, Sirenia och tidiga Dismal Euphony kommer uppskatta den här skivan. Själv uppskattar jag det mycket, men måste ändå ta den lite med en nypa salt.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
