Turisas - Stand up and Fight (6)
 |
Band: Turisas Recensent: Stefan Lejon |
Redan på förra alstret "The Varangian Way" genomgick finländska TURISAS en musikalisk nydaning. Den hårt BAL-SAGOTH influerade folkmetall som utgjorde debuten gick istället åt ett betydligt svulstigare håll och metal-delen av ekvationen fasades delvis av och ersattes av ett, förvisso fortsatt episkt, rockigare sound. I och med nya "Stand up and Fight" är denna transformation till fullo genomförd. Det handlar definitivt inte om så kallad battle metal längre. Skivan för istället iväg tankarna i riktning åt melodramatiska musikalnummer, svängig progg i RUSH 80-talsanda, stadiumrock ala MUSE, keyboarddriven rock i stil med JOURNEY och TOTO... listan skulle kunna fortsätta hur längre som helst. Variationen är helt enkelt enorm så väl inom enskilda spår som mellan olika låtar. Visst, det förekommer growls och pumpande power metal-riff, men TURISAS är inte ett metalband längre. Snarare ett musikalinfluerat rockband med metaltendenser.
Öppningsspåret "The March of the Varangian Guard" är en av få låtar som kunnat passa in på tidigare verk. En slagkraftig folkdänga med sing-along-refräng och sedvanligt pumpande rytm. Into glory ride och hela den grejen. Redan i spår två, "Take the Day!" händer det dock grejer. 80-tals minnande syntar bryter in i introt och versen är musikal rakt av. Refrängen är sedan total FOREIGNER-dyrkan. En jävligt udda kombination men det fungerar utmärkt! "Hunting Pirates" är också ganska typisk för TURISAS men den känns konstigt poppig överlag. En helt okej låt ändå. "Venetoi! - Prasinoi!" låter som ADHD-skadad barnprogramsmusik innan ett grindande parti tar över efter en och en halv minut och det plötsligt låter mer som en rysk bröllopsorkester som fått i sig för mycket vodka. Titelspåret, tillika första singelsläppet, är helt klart tristast på skivan och kombinerar det gamla stuket med ett trist rockriff som grund och en sömnigt gapig refräng på det. Aptråkigt.
Därefter följer de fyra spår som tilltalar mig mest. "The Great Escape" är gycklarmusik stöpt i metalform och helt underbart bra! "Fear the Fear" är härlig 80-tals poppig progg och refrängen sitter som klister på hjärnan. Skivans stora nummer är fantastiska "End of an Empire". "Jesus Christ Superstar" möter Frank Sinatras "My Way" (delar av versmelodin är tamejfan stulen rakt av) och episk hårdrock. Körerna får armhåren att resa på sig! Ett mäktigt spår som tål omlyssning efter omlyssning. Avslutande "The Bosphorus Freezes Over" är en stillsam 'ballad' som kör plattan i mål på ett snyggt sätt med svepande orkestrering och körer. Den hade passat perfekt över eftertexterna i Sagan om Ringen-trilogin.
Skivan håller till viss del mycket hög klass men överlag finns det för mycket utfyllnad för att jag ska vara riktigt nöjd. Jag hoppas att detta bara är en mellanplatta för bandet och att det finns mer att hämta i framtiden.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
