Draconian - Arcane Rain Fell
Band: Draconian
Titel: Arcane Rain Fell
År: 2005
Bolag: Napalm Records
Betyg: 9/10
Recensent: Magnus Gustafsson
”Vi såg oss om och fann att konturerna av Draculas slott avtecknade sig mot himlen. Det fanns något vilt och skrämmande över platsen. På avstånd hördes vargarna”
Citatet är hämtat ur Bram Stokers utmärkta roman ”Dracula” i översättning Sam J. Lundwall och skulle egentligen på ett utmärkt enkelt sätt illustrera den förnimmelse Draconians andra kontrakterade fullängdare ”Arcane Rain Fell” förmedlar under sina första minuter. Den gotiska känslan det inledande åskvädret anslår och som blir fullständig när den ensamma ylande gitarren gör entré skickar rysningar av välbehag nedför min ryggrad.
De har en hel del att leva upp till, värmländska Draconian, då förstlingsverket ”Where Lovers Mourn” (Napalm 2003) var en urstark debut som jag då ansåg vara ett mindre mästerverk. Fast frågan är om inte detta är ännu bättre. För i gränslandet mellan gothic metal och doom excellerar Draconian i konsten att frambesvärja magiskt vackra melodier i gitarrslingorna som utgör fundamentet för de flesta av plattans åtta spår. Och de gör det på ett sätt som jag inte hört sen Paradise Losts glansdagar. Men samtidigt som melodierna svävar lika lätt som en dimma över skotska hedar så är den övriga musiken brutalt blytung och mörk med feta keyboardmattor och ännu fler gitarrer. Det är lager på lager som blottas alltefter som lyssnandet fortgår. Jag hör ekon av bandfränder som My Dying Bride och Candlemass men utan att musiken förlorar den unika identitet som Draconian faktiskt besitter.
De vokala arrangemangen är stundtals bland det mest bländande jag hört i genren. Ta bara andraspåret ”Dayligt Misery” (vilken jättehit det skulle kunna bli) där Anders Jacobsson och Lisa Johansson lyckas pulvrisera alla andra försök till smäktande gothduetter på senare år. Dani Filths och Liv Kristins försök förra året på Cradle Of Filths ”Nymphetamine” framstår som billig dansbandsmusik i jämförelse. Men det är nästintill omöjligt att lyfta fram enskilda favoritspår. Jag sträcklyssnar på plattan varje gång. Jag kan inte stänga av då det är som ett enda långt stycke musik med flera olika akter. Utan att tveka slår Draconian på de stora romantiska strängarna där kampen mellan ont och gott, ljus och mörker och att härska eller leva i slaveri står i centrum. Och de gör helt rätt i detta, för ska man vara pretentiös måste man gå hela vägen för att lyckas och inte bli patetisk. Men så sker aldrig här.
Det var länge sedan jag så koncentrerad lyssnade på 60 minuter med djävulskt svartmättad musik. Det var länge sedan jag lyssnade så intensivt på en skiva över huvud taget. När sista akten, den över femton minuter långa ”Death, Come Near Me” tonar ut så är det som att väckas efter en lång otäck men ändå underbart vacker dröm. Och ironiskt nog med tanke på skivans tema vill jag bara utbrista: Det är fullbordat!
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
