Doomshine - Thy Kingdoom Come
Band: Doomshine
Titel: Thy Kingdoom Come
År: 2004
Bolag: Iron Glory Records
Betyg: 8/10
Recensent: Anders Jacobsson
Ända sen Candlemass storhetstid raserade har metalscenen letat sig fördärvade efter ett nytt värdigt Doom-band att sätta tänderna i. Candlemass var väldigt unika och det fanns inget band som kunde mäta sig med dem. Otaliga band har låtit sig influeras av dessa stilbildande svenskar, men resultatet har ofta blivit något helt annat än vad man väntat sig. Men så år 2004 dyker tyskarna i bandet Doomshine upp från ingenstans och levererar ett stycke riktigt bra Doom metal, som låter mer Candlemass än vad Candlemass själva gjorde under sin tid efter ”Chapter XI”. ”Thy Kingdoom Come” imponerar från första stund med sin ”Where Nothing Hurts but Solitude”, som tveklöst är den låt på plattan som påminner mest om de gamla svenska hjältarna. Nämnas skall att man även hör influenser av Solitude Aeternus; ett band som också räknas som de best betydelsefulla och inflytelserika inom genren. Men som helhet är detta inte Doomshine’s vinnande koncept, utan det är mer ett redskap de använder för att de helt enkelt älskar musiken och vill hylla sina husgudar. Det sätter jag stort värde på, och speciellt eftersom de ändå lägger stor vikt på ett eget sound som inte försöker efterhärma. De lirar Doom metal helt enkelt. Det är känslan och essensen i sig som är det viktiga här, och då kan det inte misslyckas om man hanterar det rätt, vilket dessa tyska depp-nissar verkligen kan.
Förutom öppningsspåret så sticker låtar som ”Shine on Sad Angel” och tunga ”Creation” ut. Där har vi genuina exempel på domedagsmetallens storhet. Vemodet i riffen och den slående tyngden i ljudbilden ger oss det mörka vi älskar så mycket med doom. Doomshine är inte det dunklaste av band, men de har fördelen och förmånen att kunna attrahera folk utanför doom-kretsar, som Solitude Aeternus lyckades med i början av 90-talet. Man behöver inte vara insatt och gilla någon form av extrem metall för att ta till sig detta. Det är mörkt utan att bli för mörkt, det är deppigt utan att bli för deppigt, det är tungt utan att bli för tungt… o.s.v. Doomshine ligger hela tiden på en balanserad punkt, och det blir inte för mycket av någonting… kanske dock för mycket ensidighet, som är plattans enda nämnbara svaghet. ”Thy Kingdoom Come” är en mycket tillrättalagd platta, och den ligger i princip på samma linje hela tiden. Detta kan vara lite segt i längden, för man börjar tappa greppet om detaljerna mot slutet. Tim Holtz är en duktig sångare med rätt känsla, men behöver förstå att ibland kan det vara bra att överraska lite också. Röstläget kan bli något av ett lik som släpas längs en lerig stig i unghösten. Den blir lite tråkig i längden helt enkelt. Dessutom så hade man kunnat göra lite mer med vissa sångpartier, som t.ex. första versen i ”Creation”.
När allt kommer omkring är detta en mycket bra platta, med klanderfri produktion och ett skitsnyggt omslag. Grabbarna i Doomshine vet vart skåpet skall stå. Doom Metal såsom Candlemass, Solitude Aeternus och While Heaven Wept är vi inte så bortskämda med i dagens läge. Det är sällsynt, och därför var det extra roligt att Doomshine bestämde sig för att göra den här plattan. Blir nästa platta lika bra, eller kanske t.o.m. bättre, så tycker jag de förtjänar att bli älskade och ihågkomna, såsom ovanstående band blivit. Doom or be doomed!!!
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
