Sodom - In War and Pieces (7)
 |
Band: Sodom Recensent: Stefan Lejon |
Det är helt bisarrt att ett band som SODOM kunnat överleva i snart 30 år. Redan då undertecknad var en sorglös 4-åring gapade Angelripper, eller Thomas Such som han är döpt till, om röster från graven och om att vända korset upp och ned. Allt detta ackompanjerat av ett sjuhelvetes oväsen. Nu, 26 år senare, är lyriken måhända mindre satanisk men musiken är precis lika kompromisslös som någonsin - om än betydligt mer melodiberikad. Respektingivande! Tyvärr har den musikaliska kvaliteten sjunkit sedan bandets toppnoteringar under åren 87 till 90, men med den självbetitlade uppryckningen från 2006 i gott minne är hoppet idag ändå allestädes närvarande.
Titelspåret, som också fått äran att inleda anrättningen, tuggar igång med ett sunkigt modernt gung och till en början blir jag rädd att SODOM nu helt tappat tråden. En riktigt trist öppning som väcker farhågor. Tack och lov återupprättar manskapet förtroendet redan i följande "Hellfire" där thrashriffen står som spön i backen. Det låter som ett spår direkt plockat från "Better Off Dead" (1990) och det är bara att njuta. Det fortsätter sedan att pendla på liknande sätt skivan igenom. Återinspelningen av bandets klassiska debut-EP "In the Sign of Evil" (släppt som "The Final Sign of Evil" med åtskilliga bonuslåtar 2007) fick nog mången med mig att hoppas på en återgång i en råare riktning, men trion har istället breddat sitt sound och låter nu mer up-to-date än någonsin tidigare. Troligtvis ett smart drag om man vill nå en större publik men som old-school dyrkare blir man lite ledsen i ögat. Viktigt då att påpeka att skivan som helhet är den stabilaste SODOM snickrat ihop på mycket länge. Även de låtar som jag personligen tycker låter något för "moderna" är riktigt, riktigt bra och det är inte illa pissat av ett gäng mogna herrar. För oss som gillar lite råare och snabbare grejer finns guldkorn som tidigare nämnda "Hellfire"; tyskspråkiga fartvidundret "Knarrenheinz" och stenhårda "Storm Raging Up". Favoritlåten "Feigned Death Throes" är dock kanske minst thrashig på hela skivan och låter snarare som något som kunnat släppas på ökända No Fashion under 90-talets mitt. Underbara och vagt black metal-doftande melodier i verserna.
Sentida SODOM låter precis som tidigare som ett amalgam av MOTÖRHEADs svängiga driv och SLAYERs besinningslösa ös. Släng in ett knippe smittande melodier; en dos urtysk thrash och lite hardcore-goes-thrash kross i stil med vad KREATOR presterade på "Cause for Conflict" och du är i mål. Inte en framtida klassiker kanske men ett starkt album som säkerställer SODOMs position som ett av världens bästa och idag ledande thrashband.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
