Cradle of Filth - Darkly, Darkly Venus Aversa (6)
 |
Band: Cradle of Filth Recensent:Stefan Lejon |
När "Dusk and Her Embrace" släpptes för drygt 14 år sedan fastnade jag omedelbart för CRADLE OF FILTHs gotiskt episka sound, Dani Filths omänskliga grisvrål from beyond the grave och de snygga N.W.O.B.H.M.-slingor som dominerade ljudbilden. CRADLE erbjöd faktiskt någonting nytt just där och då med sin melodistinna variant av black metal. Sedan dessa svunna tonårsdagar har jag dock efterhand alltmer tappat intresset för britternas black metal-light. "Dusk..." är fortfarande en favorit som återvänder till spelaren gång på gång, men i övrigt har jag haft svårt att hitta något att fästa mitt intresse vid. Bandet har alltid låtit lika proffsigt men någonting har saknats. Den överhängande ondskan blev plötsligt snäll och vardaglig.
När deras nionde fullängdare nu landar på skivdiskarna är det alltså med mycket lågt ställda förväntningar som jag tar mig an den. Döm då om min förvåning när öppningsspåret "The Cult of Venus Aversa" sparkar igång efter ett långsamt plinkande intro. Grisvrålen sitter precis där de ska och den episka touchen är kaptiverande med ursnygga syntslingor och en stämning som åkallar forna tiders bragder. Nog för att dessa element funnits med på alla tidigare album men nu verkar formen vara återfunnen och jag rådiggar låten igenom. Spår två, "One Foul Step from the Abyss", fortsätter på samma bana och jag börjar nästan förvänta mig stordåd. Tyvärr återvänder bandet sedan mer och mer, ju längre plattan lider, till det nu-thrashiga sound man begagnat sig av alltför girigt under 2000-talet. Den magiska IRON MAIDEN möter (brittiska) SABBAT-känsla som dominerade bandets tre första släpp återkommer bitvis men helheten späs nu ut till en trist soppa i längden. Mitt i all denna misär dyker dock "Harlot on a Pedestal" upp och räddar dagen för en stund. Mer influerad av Martin Walkyiers speciella sångstil (SABBAT/SKYCLAD) har herr Filth aldrig varit och det sitter självklart som en rak höger över näsryggen. I brist på äkta vara får man hålla till godo! Den mesiga refrängen är underskön även den.
För att summera kan jag väl utan att överdriva utnämna "Darkly, Darkly Venus Aversa" till bandets i särklass bästa släpp sedan åtminstone "Cruelty and the Beast" (1998). Den kommer att återvända till min stereo fler gånger och jag misstänker att den till och med kan växa sig starkare efterhand. Potentialen finns där mitt i allt det blaskigt stereotypa. Den slutgiltiga domen kommer i vanlig ordning att utdelas av tidens skoningslösa tand.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
