Kamelot - Poetry for the Poisoned (7)
 |
Band: Kamelot Recensent: Erik Arvidsson |
Längs den framgångsrika väg KAMELOT färdats sedan starten 1991 finns det två milstolpar som varit av karriärmässig extra stor vikt - den vid 1998 då norske före detta CONCEPTION-vokalisten Roy Khan tog beslutet att ställa sig bakom det amerikanska gängets mikrofonstativ samt releasen av mästerliga "The Black Halo" sju år senare, där bandets unika progressiva och symfoniska (power) metal raffinerades till nästintill perfektion snyggt ihopvävt med en galant dimension av mörker, känsla, vemod och storslagenhet. Den sofistikerade inriktningen fortsatte på succéalbumet "The Ghost Opera" (2007) och inte heller nya "Poetry for the Poisoned" avviker från inslagen rutt. Men precis som med spökoperan når inte senaste tillskottet riktigt upp i ”The Black Halo”-klass, samtidigt som verket andas god variation och sjuder av idérikedom. Fansen kommer med all säkerhet att ta emot albumet med öppna armar.
Har då bandet tagit något ytterligare steg på sin evolutionsstege? Gränsfall skulle jag påstå. Det är mest mindre justeringar och diskreta experiment som kan skönjas. Något som jag dock anser spännande är att den mörka auran och det moderna ljudlandskapet har blivit än mer påtagligt och när dessa attribut förenas med KAMELOTs sedvanliga förföriska orkestrala svepningar och Khans sammetslena röst, skapar det en känsla runt plattan som förmedlar både varm och kall atmosfär, känslor och likgiltig teknologi. Skivans omslagsillustration förmedlar denna balans (eller snarare motsatsförhållande) ypperligt.
Youngblood, Khan, Grilo, Palotai och Tibbetts har inte heller försakat bandets förflutna. Det som brukar refereras till som det typiska KAMELOT-soundet är mer närvarande på ”Poetry for the Poisoned” än på ”The Ghost Opera”. Vi talar förstås då om de melodiösa och snabba partierna vilka numera nästan uteslutande dyker upp som refränger. På en skiva som i huvudsak består av mörka och tunga progressiva tongångar och lugna smäktande avdelningar blir refrängerna till ”If Tomorrow Came”, ”Hunter’s Season” och ”Once Upon a Time” uppfriskande vitamintillskott och skänker dynamik.
Den 14 spår långa låt-armadan bjuder på många briljanta skapelser men även material som inte vill lyfta. Den mäktiga och olycksbådande ”March of Memphisto”-påminnande ”The Great Pandemonium” är ett exempel på det förstnämnda och är en lysande öppning där Björn ”Speed” Strid från SOILWORK gästar med illsinnad viskande dödsröst. Gästartisterna är förövrigt många. Redan välanvända Simone Simons dyker ånyo upp och gör en läcker duett med Khan i balladen ”House on a Hill” och bidrar även med sin ljuva röstresurs på ”So Long” och ”All is Over”, vilka båda ingår i den drygt nio minuter långa titelspårssviten - som förövrigt inte riktigt vill blomma ut till det mästerliga nummer som nog avsikten var. Bergakungen Jon Oliva (JON OLIVA’S PAIN, SAVATAGE) har på senare tid lånat ut sin säregna röst till både det ena och det andra bandet och hans namn finns även inpräntat på KAMELOTS gästlista under punkt fyra - ”The Zodiac”. Tonsättningen av denna mystikomhuldade seriemördarehistoria sticker ut tack vare denne mans uppdykande.
Stilrent. Sofistikerat. Snyggt. Kvalitet. Perfektion. Ord som förknippas med KAMELOT och är fullt applicerbara även på ”Poetry for the Poisoned”. Men något extraordinärt finner jag inte. Plattan gör vad den skall för att säkerställa fortsatta framgångar, men KAMELOT har gjort bättre och mer omvälvande album.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
