Volbeat - Beyond Hell/Above Heaven (7)
 |
Band: Volbeat Recensent: Fia Davidsson |
Ett välgjutet citat kan användas i många sammanhang. När VOLBEATs nya platta så ska sammanfattas dyker omedelbart en bekants uttjatade, men förbannat klipska, vitsord upp i knoppen: ”De é geni!”, utropar han titt som tätt när något smarrigt kittlar honom gott i gommen. Kort och koncist, perfekt helt enkelt, om än kanske inte den bästa lösningen rent grammatiskt.
Genialiskt är ordet för dagen. Sångaren Michael Poulsen gjorde sitt livs smartaste drag när han lämnade DOMINUSs för att testa de yvigare vingarna och utvidga vyerna.
Inför danskarnas fjärde släpp gnagde rädslan oroväckande inombords. Motorväg rakt upp, ut på vägarna, gå från volbeat till VOLBEAT… med feta versaler! Så lätt det måste vara att ryckas med och ivrigt skrapa ihop en skiva för att håva in lite snabba cash, så många som har lyckats med nämnda speedtabbe.
”Beyond Hell/Above Heaven” är dock INGET hastverk. Inget mästerverk heller för den delen men… om ni ursäktar ordvalet, fy FAN vad bra det låter! Majoriteten av spåren tar ett par varv på sig innan de glänser, men allt nytt kräver inkörstid. Konservativa gnällrövar (en kategori som undertecknad i musikaliska sammanhang kan tillhöra emellanåt) skakar säkerligen missnöjt på skallen och undrar vad sjutton bandet har petat ner i pipan när de drar fram ståbasen, lirar rockabilly, growlar, eftersträvar GREEN DAY-allsång… som sagt, Poulsen har utvidgat kartan och smakar på nya områden. Gamla Volfreakz kan dock pusta ut en aning, för visst låter det ändå VOLBEAT, och visst har de lånat ett par gamla strumpor från föregångarna, fastän utan att det stinker fotsvett.
I inledande ”The Mirror and the Ripper” sparar grabbarna inte på krutet och öser på direkt: dragigt, svängigt och party! Nästföljande ”Heaven Nor Hell” trappar ner med munspel och lite lugnare skönlir i stil med förstasingeln ”Fallen” - ett spår som sakteliga sväller minut för minut, för den som orkar sitta ut träsmaken i häcken. De är (åtminstone innan de biter sig fast) båda småtrista i jämförelse med gamla alster som ”Sad Man’s Tongue” och ”The Human Instrument”, ett axplock av vackra rosor ur den vackra buketten som fick min omedelbara översvallande kärlek.
Överlag saknas det dundersmällar - någon enstaka hittades redan på debuten och en hel handfull humörhöjare följde på vardera efterföljare - som fullständigt klubbade ner en efter ynka sekunders öronmums, men till skivans försvar är ”Beyond Hell/Above Heaven” jämnare än föregångarna. Tretton spår utan minsta sug efter fast forward-knappen, möjligtvis vid ”Who They Are” om ett sämstakort måste utses.
Det välskötta influensskägget med spår av SOCIAL DISTORTION, MISFITS, JOHNNY CASH och METALLICA har ömsints ansats och lagt till sig ett par hemtrevliga och självsäkra polisonger i rödvitt skimmer samtidigt som det säkerligen har lånats ett par hårstrån från andra håll; praktfulla ”7 Shots” är ett ypperligt exempel. Introt drar tankarna till storheten Hans Zimmer och det fantastiska soundtracket till senaste Sherlock Holmes-rullen, försvinner för en kort stund bort med ”(Ghost) Riders in the Sky” och låter därefter KREATORs frontman Mille Petrozza yla fram en SAXON-svingande refräng.
Favoriten ”16 Dollars” är exempel nummer två: danskarna goes rockabilly. Klockrent. Repeatvarning. Ge mig mer!
I efterföljande ”A Warrior’s Call” rotar Poulsen fram de feta tumvantarna ur förrådet och hyllar den danske boxaren tillika VOLBEAT-fanet Mikkel ”The viking warrior” Kessler som numera kan äntra ringen till tonerna av ett specialskrivet stycke istället för att som tidigare ladda upp med valfri VOLBEAT-dänga.
När det så är ”Evelyn”s tur slår dörren till ordförrådet igen. NAPALM DEATHs Mark ”Barney” Greenway, growlande i udda fusion med Poulsens säregna, smått oemotståndliga stämma. Genialt? Galet? Frontmannens äktenskap och nykära fjärilslarver lossade möjligtvis på ett par muttrar; det vet väl alla hur mycket ett äktenskap kan sätta griller i skallen. Coolt hur som helst och det funkar.
Avslutande ”Thanks” ökar djupet i förbryllad-rynkorna med sitt försök till allsång à la GREEN DAY. Smått pinsam slutsträcka som däremot säkerligen fungerar desto bättre live som adjötagande partydänga.
Summa summarum. VOLBEAT har tidigare spottat ur sig snabbfästande envisa iglar till partydängor som fortfarande håller. Först nu när jag tittar tillbaka och återigen sträcklyssnar på gruppens gamla skivor inser jag hur jävla bra det låter. Trodde jag hade tröttnat. Just därför glädjer det mig att de vågar utvecklas, gå vidare, även om det är på bekostnad av en viss saknad av influenser från framför allt NESS och DANZIG. Ett minus som plussas upp av en ljuvlig ljudbild, nya galna idéer samt proffsigare lägstanivå. Fortsätter numera smått folkkära VOLBEAT i samma goda anda är det omöjligt att ledsna på deras mix (vars ingredienser tilltar för var skiva) av rock, metal, country, rockabilly och så vidare…och jag spår dem en framtid där de kan bli hur jävla stora som helst.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
