Boil - A New Decay (7)
 |
Band: Boil Recensent: Sara Söderström |
Danska BOIL släppte för ett par år sedan sin uppskattade debutplatta ”Vessel” och nu kommer uppföljaren med det något krystade namnet ”A New Decay”. Kvintetten levererar kvalitativ och lättsmält mjukrock som varken är tung eller särskilt snabb men ändå tilltalande på något vis. Atmosfären är behagligt såsig i sin balanserade mix av progressiv lättmetall, grungigt gung och suggestiv sugkraft. Produktionen är alltigenom proffsig men skivan känns misstänkt radioanpassad i den bemärkelsen att ingenting sticker ut. Man får leta originalitet i detaljerna och visst finns de där om man bara anstränger öronen en aning. I ”Faceless” når vokalisten härligt desperata toner vilket känns befriande i en annars så alldaglig, men på intet sätt undermålig, sånginsats. ”The Fall” är bästa spåret med en otäck, enslig klang och ”Quiet Hours” skulle kunna vara radiohitten med sin relativt medryckande melodi, förutom att låten är på tok för lång med sina åtta minuter. Den kräsna radiopubliken tröttnar halvvägs.
BOIL torde vara en perfekt inkörsport om man försiktigt vill styra in exempelvis en popkusin i lite nya banor. Här finns absolut ingenting farligt eller skrämmande, men ändock en hel del trevliga små hårdrocksfrön som kanske kan slå rot om allt vill sig väl. Det musikaliska intrycket kan liknas lite vid PARADISE LOST efter att de lämnat dödsmetallen bakom sig och övergått till rensång och melodier (fast utan bitterheten och känslan av att det egentligen borde låta hårdare). Även utseendemässigt påminns man lite om t.ex. Host genom ett aktivt avståndstagande från traditionell hårdrocksestetik. Det är grått, stilrent och väldigt långt från fladdermöss, vikingar eller uppochnedvända kors. Till och med låttitlarna är sparsmakade såsom ”Transition”, ”Clarity” eller ”Hypersomnia”. Konvolutet bjuder på rena linjer, retro sci-fi-känsla, bandet som poserar i äkta Dressman-anda och uppdukad mjölk på bordet (?!). Festligt.
”A New Decay” är i alla avseenden enhetlig i sitt stilrena estetiska utförande och avskalade sound. Det är snyggt, inget snack om saken. Men i detta tappas också det kreativa svängrum som hade behövts för att ge ett mera bestående intryck. Skivan kräver ett ganska intensivt lyssnande, storheten ligger i det lilla men det slätstrukna intrycket består. Risken är överhängande att plattan förpassas till bakgrundsmusikens oförlovade land. Det vore synd på ett så pass bra material som det faktiskt är.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
