SIDEBURN är inga gröngölingar, men även om de bildades redan för tretton år sedan är detta endast bandets tredje album. Till och med DEF LEPPARD ligger i lä där. Där slutar dock den jämförelsen. Denna Stockholmsbaserade trio hämtar sina influenser från den klassiska hårdrocken och band som BLACK SABBATH, LED ZEPPELIN och DEEP PURPLE. På sina tidigare alster tyckte jag SIDEBURN lät som ett ganska bra, men dock alldagligt svenskt stonerband. Nu har något dock hänt. Visst finns här starka drag av kollegor som SPIRITUAL BEGGARS och THE QUILL, men om man lyssnar på exempelvis tredje spåret "Song For Hope" skiner influenserna från den mer varierade och stämningsfulla sjuttiotalsådran igenom. Spåret för snarare tankarna till BIGELF, men med drag av de tidiga symfoniska banden. Här finns softa, utdragna melodiska partier som flyter som på moln, för att plötsligt avlösas av blyinfattade riff och Morgan Zoceks suveräna solo. Han balanserar sitt spel snyggt mellan teknik och blues, med ett ganska stort vibrato som osar Yngwie Malmsteen-influenser lång väg. Den efterföljande "Fallen Sun" inleds med gitarrplock och ett riktigt snyggt bassolo av Martin Karlsson, även denna med en skön symfonisk ådra blandad med stentunga riff. Martin bidrar även med keyboards, vilket ger musiken en ny och välbehövd dimension. De borde dock attrahera de klassiska stonerfansen, i synnerhet i stentunga riffbeklädda krossarlåtar som "Dyin' Day", där Jani Kataja låter oerhört lik THE QUILLs sångare Magnus Ekwall. Detta gör att även han skiljer sig markant från de, ofta ganska tråkiga, sedvanliga stonerbrölarna. Jani har en ren och klar stämma, med en stor dos vit blues i botten. Jag gillar att SIDEBURN inte frestas att mala på utan tar sig tid och mod att ta det coolt, softa ner disten och lämna luft, som i tungt bluesiga "Shining". Här är det fet halvdistad Les Paul i halsläget som står på kompschemat. När det väl bränner till är det volymen upp och inte en massa fuzz som gäller. Det ger dynamik, vilket alltför ofta saknas. Dynamiken är något som även står i första rummet i "Rainy Day" med sin akustiska gitarr och torra sång. När sedan en skön elgitarr snyggt läggs till i bakgrunden utan att ta över, plus att trummorna håller sig till stillsamt pukspel, då ser man att grabbarna har förstått vad det handlar om. Vidare byggs låten sakta upp mer och mer för att förvandlas till ett elektriskt och lite förvånande flamencoaktigt tema som tar låten i en ny skön riktning. Avslutande "Shapes" med sina nära åtta minuter borde ge fans av klassiska ZEPPELIN våta drömmar. Mer säger jag inte. Rekommenderas starkt.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
