Band: John Norum Titel: Play Yard Blues År: 2010 Bolag: Mascot Betyg: 8/10
Recensent: Janne Stark
Snacka om en platta med framskjutet släppdatum i kubik. Klar två år efter "Chinese Democracy"! Den stora skillnaden är dock att Johns platta var väl värd att vänta på. När jag gjorde en riggintervju med John efter senaste EUROPEplattans släpp berättade han att den kommande soloplattan skulle vara av det bluesiga slaget. Hans förra soloalster "Optimus" var ju kanske lite mer i EUROPEs reunionanda med nedstämda riff och en modern approach, en platta som inte riktigt hittade hem hos mig. Ok, John, allt är förlåtet, "Play Yard Blues" är den platta vi (i alla fall jag) längtat efter. Här visar han sin kärlek till sjuttiotalet både i sina egna låtar och i sina tolkningar av Frank Marinos "Ditch Queen", MOUNTAINs "Travellin' In The Dark" och THIN LIZZTs eminenta "It's Only Money". Om vi börjar med coverlåtarna har han inte avvikit så värst mycket från originalen. Exempelvis i "Ditch Queen" låter han osedvanligt mycket som originalet både i sångtolkningen och solospelet. Influenserna skiner verkligen igenom. Plattans inledande spår "Let It Shine" hade även den kunnat vara signerad MARINO med sitt tunga och smått funkiga versriff. Om John fick hålla tillbaka sin solosida på EUROPEplattan så har han verkligen fått kompensation här. Jag vill inte påstå att han spelar över, men där det finns plats och fyller sin funktion, där slinker det in ett litet skönt lick. Han visar även i "Red Light Green High" en lite coolare sidan som fick mig att tänka på basisten Tomas Torbergs ordinarie band PLANKTON. Här sjunger Norum dessutom riktigt laid back och coolt, något han även gör i "Over And Done", vilken annars fick mig att tänka på någon av Glenn Hughes bättre soloplattor. En sångare John använde på några tidigare inspelningar är Leif Sundin, en idag alltför sällan hörd kanonsångare. Här förgyller han den klassiskt hårdrockande "Got My Eyes On You" och plattans tyngsta och mest moderna rockare "Born Again", den enda låt med hörbart droppad stämning. Den sticker dock inte iväg på ett negativt sätt, snarare kompletterar en ypperlig samling låtar. Plattan avslutas med titelspåret, som egentligen är just vad titeln antyder, en lekplats för en bluesgitarrist, en instrumental improvisationslåt i den klassiska bluesens tecken med EUROPE-kollegan Michaeli som förgyller med lite coolt Hammondspel. En extra eloge skall även ges till kompsektionen med den suveränt groovige Thomas Broman bakom trummorna och den tidigare nämnde PLANKTON-mannen Torberg på bas, inte att förglömma slagverkaren Peer Stappe. Grattis till ett suveränt hantverk och en platta som lär finna sig väl tillrätta i min bilstereo under en lång tid framöver.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
