Vader - Necropolis (5)
 | Band: Vader Titel: Necropolis År: 2009 Bolag: Nuclear Blast Betyg: 5/10 Recensent: Björn Larsson |
"VADER! Hell VADER!". Detta kunde man höra mig skrika för några år sedan i värmlandsskogarna. Anledningen till dessa sporadiska, spontana vargatjut var tidlösa dödsmetallspärlor som "Black to the Blind", "Litany" & "Revelations". Men tider förändras och när beskedet kom att Krzysztof "Doc" Raczkowski inte längre var bandets trogne batterist var jag inte ensam om att bli orolig. Docs energifulla trumspel var en av VADERs viktigaste aspekter och mycket av soundet gick förlorat i hans bortgång (som sorligt nog blev ultimat, då han sedermera avled 2005). Förvånansvärt nog lyckades Piotr Wiwczarek (bandets ende originalmedlem och frontman) skrapa ihop en riktigt hygglig uppföljare till fantastiska "Revelations" i och med "The Beast", men sedan gick det utför. "Impressions in Blood" var en digitaliserad, slätstruken historia som trots några få dugliga kompositioner mest kändes oinspirerad. Nu står Piotr ensam kvar med en helt ny line-up och det som kunde blivit en välbehövlig nytändning känns snarare som en rutinmässig axelryckning.
Inledningsvis möts man av en glattig produktion som vill verka modern, fräsch och 'med i gamet' men som bara känns industriell. Inte genremässigt, mer som en mjölklitersförpackning. Inget kontroversiellt att hämta med andra ord. Det ljuder odynamiskt och obehagligt tillrättalagt. De där melodi-aggressiva riffen som tidigare frambringade gåshud finns helt enkelt inte. Istället är det chugg-chugga-chugg -rytmer som dominerar "Necropolis" speltid. Visst, ibland slängs det in lite tvåtakt och grindpartier ("Blast") men då känns det krystat. Jag behöver knappast påpeka att det är metronomtajt framfört och att den nye trummisen, Tomasz, sköter sig på pallen (om än lite väl anonymt) - men vad spelar det egentligen för roll när det aldrig svänger? Lägg därtill att det aldrig är helt uselt heller, men det beror snarare på att man inte vågat ta ut svängarna i någon mån. Det är säkra kort utan 'geist' så att säga. På alla plattor, till och med "Impressions in Blood", har Piotr experimenterat på en perfekt nivå utan att behöva riskera att göra en ny "Spheres" (PESTILENCE), dvs att förnya sig till oigenkännlighet. Och det har funkat förhållandevis bra och ibland riktigt bra. Nu verkar det som om man mest fokuserat på att göra refränger där titeln upprepas nog många gånger, så att man som lyssnare ska luras tro att man tycker det är skitbra för att man "kan låten".
Jag märker att jag fullkomligt slaktar "Necropolis" nu, men det är heller inte helt rättvist. "Necropolis" når inga bottennapp, utan håller sig ständigt på en medioker nivå. Men på sista låten, "When the Sun Drowns in Dark", händer något. En liten episk skapelse som klockar in på 7:07 och känns NWOBH-inspirerad. Ett annorlunda grepp som funkar riktigt bra och slutar som det mest bestående intrycket från "Necropolis".
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
