Bazzah - Kingdom of the Dead
Band: Bazzah
Titel: Kingdom of the Dead
År: 2004
Bolag: Displeased
Betyg: 3/10
Recensent: Jonn Jeppsson
På den tiden jag var ung och dum och gick på gymnasiet var en av mina favoritsporter att gilla så obskyra band som möjligt. Det är en lek som varit populär bland ungdomar (och i viss utsträckning även vuxna och förnuftiga människor, för övrigt är de tävlande i princip alltid män) i rätt många årtionden och dels syftar till att vinna kreddighetspoäng ("wow, MASCHINENZIMMER 412, coolt"), dels är en metod för att muta in musik som - tror man - bara blir ens egen och inte tillhör någon annan. Det är man själv och ens skumma favoritband mot resten av världen och alla andra musikgenrer är sellout. Det är en rent idiotisk sport som man förhoppningsvis växer ifrån med tiden. Min karriär avslutades ganska tidigt i och med insikten att bra musik alltid är bra musik, oavsett genre och oavsett om den förekommer som litauiskpressade femtumsvinyler i tjugofem exemplar eller finns i tio miljoner hem världen över.
Om jag hade varit åtta år yngre hade BAZZAH varit ett verkligt trumfkort i ovan nämnda verksamhet. Malaysisk black metal, sug på det. Debutskivan "Death Is All I See." hann sälja i trehundra exemplar innan regeringen förstörde resten av lagret och bör vara ett åtråvärt samlarobjekt. Nya given lär inte gå samma öde till mötes, men den torde ändå få folk som koketterar med namn som ANTAEUS och IMPIETY att framstå som hopplöst mainstream. En väldigt kreddig platta, alltså. Och inte blir det sämre av att pressreleasen basunerar ut "No band contact! Only hate and war!".
Fyller då "Kingdom of the Dead" någon annan funktion än att vara väldigt underground-chic? Kan man kanske lyssna på den? Ja och nej. Spår ett till elva (av totalt nitton, skivhelvetet är 64 minuter långt) är komplett värdelös u-landsblack metal med baskaggar som verkar vara uppblåsbara och gjorda av gummi, medan övriga trumljud låter som hagel mot ett plåttak. Vokalisten Blackvomitz väsanden är skapligt onda, men det spelar ingen roll när alla spåren låter exakt - och jag menar exakt - likadant.
Sedan händer det något och spår tolv till nitton (en så kommersiell eftergift som låttitlar finns naturligtvis inte) är faktiskt okej. Ljudet är bättre, gitarrerna fylligare och det finns något som liknar låtar i ljudsörjan. Men faktum kvarstår - att använda BAZZAH som något annat än ett imponerande obskyrt vapen i namedroppingdueller känns otänkbart.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
