Ian Gillan - One Eye to Morocco (6)
 | Band: Ian Gillan Recensent: Neven Trosic |
"One Eye to Morocco", Ian Gillans första nyskrivna soloskapelse sedan "Dreamcatcher" (1997), är ett sannerligen själfullt album. Vi hör här en artist som brinner för det han gör och har spelat in detta helt enkelt för att det är kul. Den ärliga stämningen lyser således starkt och musikaliskt serveras vi en trevlig blandning av stilar. Rock, pop, blues, soul, lite dansanta takter här och där och ja, suktar man efter mer hårdare tongångar som de som bandet GILLAN ofta handskades med på sin tid är detta knappast skivan som stillar ens begär. Men detta gör på pappret absolut ingenting, då DEEP PURPLE-vokalisten under sin långa karriär har visat klara sig utmärkt i de flesta territorier och det gör han här med. I varje fall rent koncept- och framförandemässigt.
De mäktiga falsettuppvisningarnas dagar är sedan länge förbi för Ian, något som han själv är medveten om och därmed håller sig i betydligt mer lågmälda och bekväma tonala territorier. Och det är inget som helst fel med det. Har man någorlunda god koll på vad herrn har sysslat med under de senaste dryga 40 åren borde man rimligen vara medveten om att styrkan inte alls ligger enbart i skriken utan snarare mest i röstregistren av mellan- och lägre grad. Här sjunger han rakt igenom verkligen kanon och resultatet är som sagt mycket själfullt. Och som också var sagt tidigare även ärligt och mycket trevligt. Men innebär då min användning av dessa attribut att plattan är grymt bra? Nja.
Det är lika bra att rätt ut säga vad "felet" med "One Eye to Morocco" är: Den är för jämnbra " varje enskild låt lyser fint för sig själv och ingen får underkänt men samtidigt vill nästan inget fastna i skallen, inte ens efter sex-sju rundor i CD-spelaren. "It Would Be Nice", "Don't Stop" och eventuellt "No Lotion for That" börjar så småningom sätta sig men sedan så" Inget är i närheten av samma minnesvärda signum som exempelvis det mesta på både "Naked Thunder" (1990) och framför allt briljanta hårdrocksklon "Toolbox". Jag påpekar återigen att problemet inte rör blandningen av musikstilar eller mannens (och medmusikernas, för den delen) insats. Simpelt sagt så saknas det där riktiga suget som gör att man gärna hör plattan om och om igen. Trots dessa lite hårda ord så kommer jag i framtiden säkert ändå att lyssna på "One Eye to Morocco" lite sporadiskt. Om inte annat är den åtminstone helt ok att tillbringa en stund tillsammans med i väntan på nästa alster av DEEP PURPLE.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
