Metallica - Death Magnetic (8)
 | Band: Metallica Titel: Death Magnetic År: 2008 Bolag: Vertigo Betyg: 8/10 Recensent: Erik Arvidsson |
Detta är plattan man aldrig trodde METALLICA skulle släppa efter att de vek av från sitt ursprungliga sound under början av 90-talet och speciellt inte när bröderna "Load" och "Reload" släpptes 1996 respektive 1997. Men 2008 blev alltså året då det hände. Nu kan givetvis inte den atmosfär och nostalgi som inhyses i de gamla 80-tals-plattorna återupplevas genom ett nytt alster - det ligger ju i sakens natur - men mycket närmare än så här kan man nog inte begära att komma. Till och med originallogotypen har gjort comeback på en i övrigt fräck förpackning där graven på omslaget löper som ett hål genom hela bookleten och varje sida bildar ett nytt jordskikt. Snyggt.
Med en välmående och nykter James Hetfield, ett vitamintillskott i nye bastrakteraren Robert Trujillo (nåja nye och nye, men första skivan han lirar på i alla fall) samt samtliga medlemmars förmodade hunger att åter igen ta metallvärlden med storm, återvänder nu ett av historiens största metallband i mångt och mycket till sina rötter. För även om det stundtals finns ett groove och en dynamik som kan spåras till mästerliga försäljningssuccén "The Black Album" (1991) och senare, så är det den smått legendariska stilen från åren 1984 till 1988 som "Death Magnetic" primärt ekar av - dock givetvis med en ny touch och drygt 25 års erfarenhet i bagaget. De intrikata låtstrukturerna är tillbaka, takt- och tempoförändringarna slåss om utrymme, spåren har en medellängd på ungefär sju minuter, flertalet låtar inrymmer långa välgjorda instrumentalpassager och inte minst - thrashen har återvänt - och den utkräver blodig hämnd efter så många års frånvaro. Ta avslutande "My Apocalypse" som exempel. Thrash-riffen staplas på varandra, Ulrich hamrar sina trummor frenetisk och Hetfield spottar ur sig sin lyrik på ett sätt att man skulle kunna tro att skapelsen på sina ställen var tillskriven ett band i stil med SLAYER eller KREATOR.
Innan denna aktningsvärda avslutning dyker upp efter 70 minuter har "Death Magnetic"-resan hunnit ta oss förbi ytterligare nio musikattraktioner med start hos trion "That Was Just Your Life", "The End of the Line" och "Broken, Beat & Scarred" - låtar som fullstädigt sprudlar av rifftornadon, groove, tempoväxlingar och allmän kreativitet. En överväldigande början som understryker att detta är en platta att räkna med. När så första singelspåret och "One"-inspirerade "The Day That Never Comes" dyker upp - med sin först mjuka och känslosamma halva som framåt mittpartiet ökar och kulminerar i thrash-riff och därefter planar ut i ett tre minuters driftigt instrumentalparti - är inte övertygelsen mindre precis. Få band förutom METALLICA är förmögna att komponera och strukturera en dylik låt så galant. När man inte tror det kan bli bättre presenteras sedan ett av albumets vassaste spår i form av fartfyllda och variationsrika "All Nightmare Long" som bl.a. består av sanslöst riffande och trummande, kvicka solon, samt en ultravass refräng som lätt hade platsat på "The Black Album". Efterföljande "Cyanid" är något torftig, men är samtidigt en smittsamt cool midtemposkapelse med distinkt trumspel, en drivande basgång och lite speciell refräng. Kan tänka mig att låten kommer dela in folk i två läger. För att väcka lite extra intresse är det inte dumt att anspela på tidigare meriter och då är ju inte titeln "The Unforgiven III" ett helt fel marknadsföringsdrag. Efter de inledande genomlyssningarna känns kraftballaden lite tandlös men med tiden växer den hyfsat. "How can I blame you, when it's me I can't forgive" sjunger James med stor övertygelse, men i närheten av storheten, mörkret och kraften i originalet är den inte. Innan det tio minuter långa "Suicide and Redemption " tar vid - som är första instrumentalstycket sedan "To Live is To Die" från "...and Justice For All" - gör "The Judas Kiss" entré. Ett växlande start-stopp stycke bestående av en tydligt mässande Hetfield ackompanjerat av bestämda takter varvat med avdelningar av melodiskt sväng och mjuka sångslingor. När denna, och ovan nämnda tiominutare klingat ut, är vi tillbaka vid resans slut och den redan behandlade "My Apocalypse".
Någon kanske reagerar över att jag påstår att det är först med denna skiva som METALLICA återgår till det mer hårda och komplexa. Även "St. Anger" (2003) har ju en del av detta, eller hur? Men där föregångaren känns pressad, ofokuserad och kaotisk är "Death Magnetic" medveten, fokuserad och eftertänksam. Därför anser jag "den riktiga återgången" kan tillskrivas "Death Magnetic" - inte minst med tanke på att den soundmässigt kan upplevas som den felande länken mellan "...and Justice For All" och "The Black Album". Om vi sedan tar oss en titt på produktionen har nya installationen en ganska rak ljudbild utan några direkta pålägg vilket är ganska typiskt för demonproducenten Rick Rubin och det funkar helt okej. Tyvärr är mixen inte alls lyckad (den står inte Rubin för) då CD-utgåvan är väldigt komprimerad vilket får till följd av det stundtals låter aningen "klippt" och "trasigt" i främst mellanregistret. Inte heller trumljudet är överdrivet bra då det är odynamiskt och ligger lite högt i mixen. Klagomål har redan börjat fylla forum med krav på ommixning och nyrelease. Men vi som inte är totala ljudnördar behöver inte bekymra oss nämnvärt - kvaliteten på låtarna "övermannar" helt enkelt ljudbilden. Vi kan bara njuta av thrash-titanernas återkomst.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
