Judas Priest - Nostradamus (9)
 | Band: Judas Priest Titel: Nostradamus År: 2008 Bolag: Sony Betyg: 9/10 Recensent: Neven Trosic |
"Nostradamus" är en skiva som utstrålar mod, ambition och integritet. Med detta vill jag inte på något sätt antyda att "Angel of Retribution" (2005), comebacken med allas vår farbror Metal God vid micken, skulle sakna något av dessa attribut. De flesta fansen lär har förväntat sig en dos klassisk heavy metal av ädelt märke och det var precis vad man fick också. JUDAS PRIEST gav anhängarna det de ville och det utan att låta det minsta tvingade till det, vilket har hänt mer än en gång då ett band efter publikens påtryckningar har "valt" att gå tillbaka till rötterna. Resultatet i dessa fall brukar inte bli jätteöverväldigande. Nej, förra alstret var ett sannerligen gott styrkeprov men samtidigt passade man även på att bryta lite ny mark med "Lochness". Den hittills längsta låten (över tretton minuter) i prästernas katalog visade att man fortfarande hade förmågan att ta till lite, för gruppen, nya grepp samtidigt som man bibehöll en mycket hög kompositionsklass. Denna beskrivning stämmer också perfekt in på aktuella "Nostradamus".
Vankas det fest med hårdrocksälskare känns album som "British Steel" (1980) och "Screaming for Vengeance" (1982) givna i stereon. För ett sådant tillfälle är "Nostradamus" knappast särskilt "rätt". Lugna intron och mellanspel, orkestrala arrangemang, gott om keyboards, en speltid som sträcker sig över två CD-skivor (tre vinyler i LP-utgåvan) och ett supersvulstigt koncept i övrigt gör att det krävs att öronen är betydligt mer koncentrerade än när de njuter av dängor som "Breaking the Law" och "You've Got Another Thing Coming". Trots detta råder det hos mig inget som helst tvivel om att PRIEST fortfarande lyckas vara sig själva, fast i en något omsydd och överdådig kostym. Jag kanske inte ens behöver nämna att det är i den absoluta helheten som "Nostradamus" bäst visar upp sin storhet? Visserligen vore det dumt att påstå att plattan saknar stenkrossare som stadigt står på egna metallben. "Prophecy" (vilken vi fick avnjuta på detta års Sweden Rock Festival), "Persecution" och titelspåret skulle göra sig fint på en blandskiva men är trots det ändå starkast i enhetlig form med resten av materialet.
Den negativa kritiken gällande skivan har mestadels handlat om att de stillsamma partierna är alltför många och att segheten sticker upp alltför ofta. Detta är inget jag kan skriva under på, men förväntar man sig ett traditionellt Heavy Metal-verk enligt regelboken förstår jag att man blir besviken. De lugna delarna och det varierande tempot mellan styckena skänker enligt min mening en välkommen variation till "Nostradamus" och ger även Rob Halford tillfälle att briljera med sin sång på ett mer annorlunda vis än tidigare. Falsetten används faktiskt ytterst sparsamt fast i dess plats får vi känslosamma och inlevelsefulla vokala insatser av det slag som den mannen inte har presterat på många år. Halford visar att de lägre tonerna är minst lika viktiga som de högre då han spänner över ett brett register. Han ger sig till och med i kast med att sjunga opera, med vilket han lyckas galant. Hans låtskrivarkollegor, gitarristerna Glenn Tipton och K.K. Downing är inte sämre på sitt område, de heller. De har förvisso denna gång knappast skapat några av sina mest minnesvärda riff och solon men allt som spelas verkar finnas där av en anledning och gör sitt för att sy ihop hela berättelsen. Speltekniskt har de inte tappat det minsta genom årens gång och borde än idag få många gitarrister inom samma genre att söka sig till skamvrån.
Den tidigare omskrivna variationen blir tydlig bara man ställer spåren "Death", "War" och "New Beginnings" efter varandra. Den förstnämnda är i mångt och mycket ren Doom Metal med sitt släpiga tempo och Robs djupa, smått kusliga sång. "War" är en av de mest bombastiska hållplatserna på skivan och kändes lite halvblek i början men övertygar allt mer för varje runda. I "New Beginnings" får jag, tro det eller ej, vibbar av PINK FLOYD! Mer specifikt förs tankarna till "The Wall" (1979), vilket bara är ett stort plus.
När så det ändande eposet "Future of Mankind" tonar ut till ljudet av ett piano står det i min bok klart att JUDAS PRIEST kan känna sig jävligt stolta över detta projekt, som de har lyckats fullborda på ett lysande sätt. Bara det faktumet att de så här sent i karriären vågade ta sig an något för gruppen så radikalt och riskfyllt är egentligen värt en bonuspoäng, men mitt väldigt höga betyg beror faktiskt helt och hållet på den musikaliska kalibern och inget annat. Det är med andra ord bara att applådera legendarerna som härmed går in på förstaplatsen på min personliga lista över årsbästa för 2008. Lyckas någon peta bort de därifrån under de kommande fem månaderna blir jag mycket förvånad.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
