Uriah Heep - Wake the Sleeper (8)
 | Band: Uriah Heep Titel: Wake the Sleeper År: 2008 Bolag: Universal Betyg: 8/10 Recensent: Neven Trosic |
Det släppet som jag i särklass har sett fram emot mest de senaste fem åren eller så har nu efter många om och men äntligen landat. Ett av mina absoluta favoritband gör comeback på skivmarknaden och då föregångaren "Sonic Origami" kom ut för tio år sedan är det ju inte en dag för tidigt. Nämnda platta från 1998 och "Sea of Light" (1995) är i mitt tycke två fullkomligt lysande verk. Så här starkt hade inte HEEP varit sedan åtminstone det sena 70-talet. Även om jag personligen gillar mycket av det som man skapade under 80-talet så var det ändå ett kvalitetsmässigt något ojämnt decennium för gruppen men under mitten och den andra halvan av nästa årtionde fick man som bekant tillbaka glöden på allvar. Sorgligt nog sålde varken 95- eller 98-släppet något vidare, inte minst på grund av dålig promotion, trots att mycket fin kritik följde. Efter dessa besvikelser vägrade herrarna med Mick Box (gitarr) i spetsen att gå in i studion igen förrän man fick tag på ett bra kontrakt med ett skivbolag som vågar satsa på allvar på bandet.
Det långa sökandet tog slut då man signade för Sanctuary som en kort tid därefter blev uppköpta av det inte alltför lilla Universal och därmed är det just på detta megabolag som URIAH HEEP huserar idag. Man får lov att anta att detta kan vara till bandets fördel och nog verkar "Wake the Sleeper" ha fått synas rätt fint i rockblaskorna, åtminstone i Europa. Den givna frågan är då förstås: Är uppvaknandet värt all denna väntan? Svaret måste utan tvekan bli ett "ja", även om skivan inte är riktigt så bra som jag hade hoppats. I och för sig säger väl det och det trots allt höga betyget ovan en del om hur höga mina förväntningar var efter "Sonic Origami" och detta är trots allt en jäkligt vass platta. Titelspåret utgör startskottet och är en av de mest vilda låtarna jag har hört från det här hållet. Dubbeltramp (nye trumslagaren Russell Gilbrook är i sanning en virvelvind av energi), ett karakteristiskt wah-wah-riff från Mick, ännu mer karakteristiska aaah-aaah-aaah-körer och ett helsikes tempo. Förutom omsjungandet av titeln är kompositionen instrumental och en mer träffsäker inledning kan jag inte ha önskat mig. "Overload" är nummer två ut. Ett lysande Mick-riff utgör ramen och jag kommer att tänka på både "Against the Odds" (1995) och "Between Two Worlds" (1998), vilket är mycket positivt. Bernie Shaw sjunger som vanligt kanon och det ösiga, orgeldränkta slutet är enormt.
"Tears of the Word" ställer sig i raden av klassiska Heep-shuffles, inte minst tack vare sin fina refräng. Skulle troligtvis ha gjort sig bra som singel på 70-talet. Fast kanske inte lika bra som "Light of a Thousand Stars". Efter den superenergiska starten är vi nu inne på lite softare territorier som är främst beklädda av Phil Lanzons Hammondorgel. Både verserna och refrängen växer verkligen och jag skulle inte bli förvånad om denna låt gör sig bra live. Hammonden är framträdande även i "Heaven's Rain" som får sägas vara det svagaste kortet hittills. Dock rör det sig fortfarande om en prima bit, den griper bara inte tag i mig som de första fyra. Ännu ett kvalitetssteg nedåt befinner sig "Book of Lies" som förvisso inte är direkt dålig men känns lite väl färglös i sitt midtempo. Betydligt mer mästerlig är då "What Kind of God". Den lugna, suggestiva uppbyggnaden som leder till den dramatiska, instrumentala höjdpunkten får mig att tänka på strukturen hos storverken "July Morning" (1971) och "Love in Silence" (1995). En "framtida klassiker"-stämpel känns nära till hands inte minst tack vare Bernies själfulla sång och Trevor Bolders livliga basgångar.
"Ghost of the Ocean" inleds med ett starkt riff och tar lyssnaren åter till snabbare takter men tyvärr faller det hela på den rätt intetsägande refrängen. Synd, för det känns som om denna bit hade kunnat bli riktigt vass istället för enbart godkänd. Sitter bättre gör då rätt mörka "Angels Walk With You" med sin sköna stämning och rentav småprogressiva tongångar. Inte precis en låt som sätter sig direkt, men växer, det gör den. Överlag vilar en stark 70-talskänsla över hela albumet och frågan är om detta inte blir tydligast i "Shadow". Mick bjuder här på ett enkelt men väldigt effektivt riff som fastnar i skallen och även refrängen sitter som den ska. Kommer helt klart in på topp fem i detta gäng. Resan når sin ändstation med antikrigssången "War Child", i det närmaste en släkting till "Fires of Hell" (1995) och minst lika kraftfull. Stämsången i refrängen är (förstås) fenomenal, både lyriken och musiken (dramatik i midtempo heter kärnan) är utsökta och den högklassiga avrundningen på plattan är ett faktum.
Uppe i "Sea of Light" och "Sonic Origami"-klass befinner sig som sagt inte "Wake the Sleeper". Ett par spår som bär prägel av utfyllnad och en lägre snittkvalité i övrigt omöjliggör den placeringen men då bör jag också nämna att undertecknad håller nämnda 90-talsalster bland de tio bästa skivorna som har kvintettens namn på omslaget, vissa dagar rentav de fem bästa. Denna senaste giv sitter inte helt och hållet klockrent vid en första eller rentav en andra genomlyssning men låter man den bara sjunka in ett tag upptäcker man att URIAH HEEP håller klassen även år 2008 och det med råge. Vitaliteten och fräschören imponerar i allra högsta grad, vilket sannerligen inte är illa för ett band som startade för närmare fyra decennier sedan. Det tog lång tid, men värt väntan var det ju som bekant, hoppas nu bara att det inte behöver ta ytterligare tio år till nästa gång...
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
