The Codex - The Codex (8)
 | Band: The Codex Titel: The Codex År: 2007 Bolag: Frontiers Betyg: 8/10 Recensent: Tommy Silfvenius |
The Codex är ett projekt som såg dagens ljus 2007. Det består av Daniel Flores på trummor, Magnus Karlsson på gitarr och keyboard, Linus Abrahamsson på bas och sist men inte minst den hyllade sångaren Mark Boals som nu spelar in igen för första gången på tre år. Efter att tidigare ha samarbetat med Yngwie så har han nu hittat en ny gitarrhjälte att liera sig med. Magnus Karlsson alltså som är en riktigt upptagen kille. Han styr bland annat projektet STARBREAKER med bland andra Tony Harnell och har också ett samarbete med Allen/Lande. Daniel Flores vill jag minnas låg bakom mycket på Andreas Novaks utmärkta platta "Forever Endeavor" för nåt år sen. De två samarbetar ju även i MIND`s EYE.
Det latinska ordet codex betyder ursprungligen träkloss. Och det låter ju inte så lovande, men en modernare betydelse lär vara en samling texter eller lagar. Vilken kodex gäller då för dessa herrar? Ja, några träklossar är det inte fråga om här. Det är dynamiskt och spännande så det räcker till. Det ska vara det hårdaste som Karlsson och Boals varit inblandade i och kanske är det så. Det är ganska rak melodiös metal, med en dragning åt det episka.
Öppnaren "Beyond the Dark" har ett snyggt synthintro och drar sedan igång med snygga melodiguror och energiska trummor. Versen inleds sedan kanon med nån form av celloljud.
Refrängen sedan är stor och så här långt in i plattan så känns den fräsch.
Andra spåret "Raise your Hands" öppnar väldigt melodiöst och övergår i en vers där man landar i proggland. Den är bra och bryggan är bra, men refrängen är lite platt. Lite klassisk heavy metal av högsta hastighet är vad man möts av när tredje låten snurrar. Den är riktigt bra med brygga/prechorus som största behållning.
Vid det här laget så har man visat upp vad det handlar om. Tre sidor av samma mynt, tre dimensioner med trummandet som den fjärde. Gitarrspelet och sången hade jag förväntat mig mycket av och att det skulle finnas en stadig bas var jag helt övertygad om, men, men, men....trummorna...wow!
Man fortsätter på samma sätt rakt igenom plattan. Melodiskt, mytiskt, episkt och vansinnigt välspelat. Rakt över, men framförallt är jag alltså helt såld på trummandet. Kan inte nog poängteras, då jag sällan bryr mig om skinnpiskarna. De är oftast där för att stötta och tillför rätt sällan något eget. De brukar ofta snällt få vänta till turnén och deras soloinsats.
Slutintrycket är att det här låter som nån sorts hårdare TALISMAN. Klart spännande och den enda invändningen jag har är att refrängfraserna blir lite för långa och alltför ofta episka. Det känns som om jag skulle vilja ha några lite kortare, tajtare, klatschigare fraser vid en del tillfällen. Men det är kanske bara Boals röst som för tankarna till progressiv metal. En genre som inte är känd för sin klatschighet.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
