Asia - Phoenix (7)
 | Band: Asia Titel: Phoenix År: 2008 Bolag: Frontiers Betyg: 7/10 Recensent: Neven Trosic |
Puristerna får lov att ursäkta, men frågar man mig så är det John Payne-frontade ASIAs låtskatt minst lika stor som den som skapades under den första perioden med John Wetton vid micken, det vill säga åren 1982-1990. Därför tyckte jag att det delvis var lite beklagligt när bandets fasta punkt (nåja, det närmaste man kan komma en sådan i varje fall), klaviaturmästaren Geoff Downes, häromåret valde att satsa på säkra kort och åter slog sig ihop med den smått legendariska originalsättningen, som förutom honom och Wetton även innefattar de välkända progansiktena Steve Howe och Carl Palmer. Men å andra sidan har denna händelse gjort att de tre fjärdedelarna av det ASIA som 2004 släppte den fantastiska "Silent Nation" gav ut en i princip lika bra "uppföljare" ("Window to the Soul", 2006) till nämnda platta under namnet GPS medan ursprungsupplagan nu själva ger ut ett fint verk. Nu har vi följaktligen två olika konstellationer som båda släpper bra musik, så varför klaga? Att basistsångare Payne förutom GPS nu även har dragit igång JOHN PAYNE'S ASIA är däremot en liten soppa i sig men inget som känns direkt nödvändigt att gå in på djupare här och nu.
Istället riktar vi ögonen och främst öronen till färska "Phoenix", som är den första studioprestationen av kollektivet Wetton/Downes/Howe/Palmer sedan 1983 års "Alpha". Föga förvånande är det mörkare och mer melankoliska soundet från föregångaren "Silent Nation" som utplånat här (där rörde det sig ju trots allt om ett i mångt och mycket helt annat band) och istället skickas man tillbaka till 80-talet med dess tillhörande pampiga melodier och framträdande keyboardmattor.
Det bör sägas rätt ut att "Phoenix" inte kommer upp till de höga höjderna av den själbetitlade och välförtjänt storsäljande debuten. På sin höjd lyckas den nafsa "Alpha" och den Howe-lösa "Astra" (1985) i hälarna (vilket i och för sig inte är fy skam) och ärligt talat kändes ASIA anno 2008 ganska blek efter en första runda. Öppningen "Never Again" kändes förvisso snuskigt klockren direkt och är en given vårfavorit. Även den sammanfogade trion "Parallel Worlds/Vortex/Deya" imponerade omedelbart med ett par oerhört läckra gitarrsolon men annars saknade jag en viss intensitet och dragningskraft som kännetecknar gamla klassiker som "Soul Survivor", "Time Again" och "The Heat Goes On". Jag drog inte alltför upphetsande kopplingar till John Wettons hyfsat sövande soloprestationer på senare år men detta första illvarslande uttryck har glädjande nog ljusnat en del när jag skriver detta.
För att dra till med en klyscha så är detta en skiva som växer efter ett flertal lyssningar. Finstämda balladen "Heroine", avslutaren "An Extraordinary Life" och albumets andra medley, "Sleeping Giant/No Way Back/Reprise" är allihop givna exempel på typisk ASIA med sina meloditeman, proggiga instick och gott musikerhantverk. På tal om det sistnämnda så är det värt att påpeka att samtliga i kvartetten sköter sig lika formidabelt som för 25 år sedan. Eventuellt är Wettons röst inte riktigt lika lent ljudande nu som då men det är inte precis något jag har lust att dela ut en anmärkning till, inte när de övriga tre (eventuellt med fokus på Steve Howe) glöder som de gör. Några mer anonyma stycken tillika möjliga offer för "skip"-knappen hänger också med och snittkvalitén här är som sagt en klar förlorare i en match mot det mest klassiska ur katalogen men herrarna lyckas utan tvekan ändå bevisa att de har en del kvar att ge såhär ett drygt kvartssekel efter "Heat of the Moment". Med andra ord kan fansen införskaffa fågeln ur askan med gott samvete.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
