Anthrax - Cursum perficio
  |
Band: Anthrax Recensent: Dag Harrison |
I vår tid hör man många ifrågasätta Anthrax position som en av thrash metals ”Big Four”. Det skulle definitivt ingen ha gjort i slutet av 80-talet, när termen först myntades. New York-kvintetten var den tidens solklart näst största thrashband, med grundmurad stjärnstatus och en erkänd, om än inte universellt hyllad egenart med en humoristisk paketering av de starkt seriösa textbudskapen. Sant är dock att Anthrax under 90- och 00-talen raserade både popularitet och trovärdighet genom medlemsbyten och allt uslare skivsläpp. Och fastän såväl sångaren Joey Belladonna som något av fornstor klass är tillbaka sedan 2010, förblir framgångarna från storhetstiden ett minne blott.
Desto märkligare är det då att när nu tolfte studioalbumet ”Cursum perficio” slutligen dyker upp efter sju sorger, åtta bedrövelser och tio år – så är det mer än något annat 90-tals-Anthrax det påminner om. Delvis för att Joey Belladonna tappat så mycket av sitt höga register att han mera påminner om sin före-/efterträdare John Bush än sig själv. Men inte bara därför. Soundet som helhet bygger mindre på klassisk thrash än på alternativrocksminnande midtempoinnovation. Åtminstone efter inledande (efter introt) ”The long goodbye”. Denna påminner, såväl vokalt som musikaliskt, om Armored Saint med just John Bush. Högst bisarrt i sammanhanget, fast rätt angenämt som lyssningsupplevelse.
Kanske är det nuvarande, och förvisso kapable, sologitarristen Jon Donais (Shadows Fall) som frambringat de egenartade hoppen mellan stilar och epoker. ”It’s for the kids” är ett av de två intressantaste spåren: en förening av tvåtaktsbankande verser och en bluesrocksmässig refräng, rikt garnerad med Donais’ gitarrkonstigheter. Den andra är den nära sju minuter långa ”The edge of perfection”, som på snarlikt vis kombinerar blastbeatblack i Dimmu Borgir-stil med en snärtig refräng. Garagerockiga ”Everybody’s got a plan”, och ”Infectious”, med vilken den nya genren schlagerhardcore ser dagens ljus, imponerar mindre. Mest påminnande om det klassiska Anthrax är, paradoxalt nog sett till dess titel, ”NYC 93”. Denna, tillsammans med Coroner-meckiga ”Watch it go”, är det närmaste ett traditionellt thrashsound som albumet kommer. Däremot gör det en närmast parodiskt 90-tals-Anthrax-mässig sorti, med den mindre adekvat betitlade ”My victory”.
”Cursum perficio” kommer inte att innebära en hejdundrande comeback. Den är inte spännande nog för att attrahera nya fans. Den är inte rotnära nog för att entusiasmera merparten av de gamla. Återstår endast vidsynta, eller inbitna, Anthrax-entusiaster villiga att acceptera, om också inte omfamna plattan som det objektivt skapliga verk det ändå är. Och de lär inte vara många. En ”objektivt skaplig” skiva är inte vad någon vill belönas med efter en tioårig väntan.
Charlie Benantes precisa trummattor och Frank Bellos klangrika baspuls är åtminstone sig lika. Och det är ju alltid något.