Kamelot - Dark asylum
  |
Band: Kamelot Recensent: Dag Harrison |
Pionjärstatusen har de ärligen förtjänt. I övrigt har Floridas Kamelot just aldrig stuckit ut från den melodiska metallmängden, ens när det inte fanns någon melodisk metallmängd att sticka ut från. Själv upptäckte jag dem redan i samband med 1995 års skivdebut, som imponerade föga med sitt ansträngt meckiga anslag och amatören Mark Vanderbilt bakom micken. Och så mycket bättre blev det inte efter att soundet strömlinjerats och sångarposten övertagits av norske Conception-veteranen Roy Khan (vars röst var och förblev tunn som en bibelsida). Med svensken och dåvarande Seventh Wonder-medlemmen Tommy Karevik fick så Kamelot sin förste RIKTIGE sångare, men fortsättningen höll aldrig riktigt vad den lovande nystarten ”Silverthorn” (2012) lovade. Förrän nu.
Här, på fjortonde försöket, har nämligen Kamelot till slut åstadkommit ett album att verkligen vara stolta över. Sett till musikstilen är ”Dark asylum” inte särskilt annorlunda. Det handlar fortfarande om vräkig power metal, där bandledaren Thomas Youngblood överlåter huvudrollen på Oliver Palotais orkestrala klaviatur snarare än hans egen gitarr. Alex Landenburg klargör återigen varför han är en av vår tids mest efterfrågade metaltrummisar. Och Tommy Kareviks känslosamma och klangrika sång är fortfarande guld värd.
Vad som är nytt är materialets höga snittkvalitet. ”Ashen world” anger tonen redan i starten, som efterlängtat sladdsyskon till ”Silverthorn”-albumets dragplåster ”Sacrimony”. Titelspåret ”Dark asylum” tar vid och levererar ännu en refräng av det mest episka slag. Därpå följer ”Sanctuary”, som en fascinerande tripp från gotisk mörkpop till hårdslående metalpompa. Med denna treklöver är ett högt slutbetyg redan säkrat – tursamt nog, då skivan därifrån tappar något i pondus och lyskraft. Balladen ”Ivy, my dear” blir solklar jumbo – idel smetiga stråkar utan mycket substans. Upploppet blir emellertid en påtaglig framryckning. Inledningens glans tangeras visserligen inte. Men, ystra power metal-nummer som ”Cassandra’s disease” och ”The puppet king” är inte fy skam för det. För att inte tala om ”Beneath the moon”: närmast ett Blackmore’s Night-derivat med tvåstämmig kvinnosång på isländska (!).
Att ”Dark asylum” råkar vara ett konceptalbum är däremot av endast marginellt intresse. Historien om det viktorianska sinnessjukhuset med dess obligatoriska mörka hemligheter och fascinerande (nåja) inneboende är föga originell och påverkar inte nämnvärt lyssningsupplevelsen. Desto häftigare är då de återkommande gästsångarna: däribland ovannämnda isländskor, chilenska death metal-drottningen Ignacia Fernández och själve Tobias Sammet på lämpligt Avantasia-påminnande ”One last masquerade”.
Med sin inalles höga lägstanivå och berömliga höjdpunkter är ”Dark asylum”, med all sannolikhet, Kamelots hittills främsta album. Och vem vet? Den här gången kanske de rentav lyckas bevara samma höga form.