Lex Legion - Lex Legion
  |
Band: Lex Legion Recensent: Maniac |
Det finns alltid en risk när rutinerade musiker med långa meritlistor bildar ett nytt band. Antingen blir det en nostalgitripp där gamla meriter väger tyngre än nya låtar, eller så försöker man så hårt att låta annorlunda att den egna identiteten går förlorad.
Lex Legion hamnar i inget av de lägren.
Fyra av medlemmarna har ett förflutet i King Diamond och Andy LaRocques gitarrspel går naturligtvis inte att ta miste på. Men att beskriva Lex Legion som "King Diamond utan King Diamond" blir för enkelt. Bandet har själva varit tydliga med att det här inte handlar om gamla idéer som dammats av. Det här är ett nytt band med ett eget uttryck, och efter några genomlyssningar känns den ambitionen fullt trovärdig.
Det första som slår mig är spelglädjen. Här finns ingen stress att imponera. Ingen verkar försöka spela snabbast eller mest tekniskt. Fem mycket erfarna musiker gör det de alltid gjort bäst, de spelar för låtens skull.
För mig är "(I Am) The Resurrected" albumets starkaste kort. Produktionen öppnar upp ljudbilden och ger låten ett nästan futuristiskt skimmer utan att tappa fotfästet i den klassiska heavy metal-traditionen. Här kommer också Nils K. Rue verkligen till sin rätt. Jag hör Geoff Tate i elegansen och fraseringen, Bruce Dickinson i kraften och dramatiken och en gnutta Axl Rose i den råare attacken när rösten pressas. Det är ingen imitation av någon av dem, men influenserna bildar ett uttryck som känns både bekant och personligt.
På "Saviours" riktas strålkastaren mot Mikkey Dee. Dubbelkaggarna smattrar med den precision man förväntar sig av en trummis med hans bakgrund, men det är de subtila taktbytena och de välplacerade synkoperna som verkligen fångar mig. Trumspelet känns organiskt och levande. Det flyter genom låten och ger den ett driv som aldrig blir mekaniskt.
Andy LaRocque behöver egentligen ingen presentation längre, men "Life Eternal" påminner om varför han fortfarande är en av genrens mest personliga gitarrister. Gitarrslingorna sjunger, gnäller och vibrerar med hans karakteristiska vibrato samtidigt som de håller rytmsektionen i ett järngrepp. Han spelar inte solon för att visa vad han kan. Han bygger melodier som hänger kvar långt efter att sista tonen klingat ut.
Skivans kanske vackraste stund kommer sist. "Far Away" är ett instrumentalt avslut som vågar lita på melodin. Det är nästan befriande att lyriken tystnar och lämnar berättandet till gitarrerna. Introsolot är så uttrycksfullt att ord hade varit överflödiga. LaRocque låter gitarren gråta, viska och resa sig igen. När marschtrumman långsamt växer fram tillsammans med de latinskt färgade harmonierna får avslutningen en närmast filmisk känsla. Man sitter kvar en stund innan verkligheten hinner ikapp.
Albumet är inte utan svagheter. "Gypsy Tears" blir för mig det minst engagerande spåret. Arrangemanget är gediget och framförandet oklanderligt, men själva låtidén är inte tillräckligt stark för att bära hela vägen. På en skiva där flera låtar håller hög klass blir den den naturliga andningspausen och också den låt jag oftast skippar.
Produktionen förtjänar ett särskilt omnämnande. Instrumenten får gott om utrymme. Gitarrerna breder ut sig utan att kväva basen, trummorna har pondus utan att bli sterila och dynamiken får leva. Det låter som ett band som faktiskt spelar tillsammans, och den känslan är dessvärre ovanligare än den borde vara.
Lyriskt rör sig albumet kring återuppståndelse, öde, mörker, frälsning och odödlighet. Det är klassiska teman inom heavy metal, men de används med tillräckligt mycket allvar för att undvika att bli klichéer.
Lex Legion kommer säkert att fortsätta jämföras med King Diamond. För mig är det egentligen ointressant. Det intressanta är att de här musikerna fortfarande låter hungriga. De spelar med samma övertygelse som om de fortfarande stod i en replokal med något att bevisa.
Det räcker långt.