Deep Purple - Splat!
  |
Band: Deep Purple Recensent: Dag Harrison |
Deep Purple kunde glädjas åt en anmärkningsvärd karriäruppryckning med 23:e studioalbumet ”= 1” (2024). Stilskiftet i samband med Simon McBrides inträde som gitarrist, av många beskrivet som en ”återgång till ett mer brittiskt sound”, välkomnades av mer renläriga fans, och mottogs heller inte negativt av oss som vidhåller att bandets jazzrockigare inriktning med amerikanen Steve Morse bar sublim frukt in i det sista på album som ”Infinite” (2017) och ”Whoosh!” (2020). Är då nya ”Splat!” en värdig uppföljare till ”= 1”? Ja, till och med en överlägsen sådan.
”= 1” var, med alla sina goda egenskaper, en något trevande och väl tillbakalutad skapelse. ”Splat!” är betydligt djärvare, utan att för den skull bryta med föregångarens återupptagna fokus på rifforienterat låtskrivande med stiltypisk progknorrar. Musikaliskt tyngre är den också, åtminstone på enskilda spår som ”The lunatic”, ”Sacred land” och, så klart, väl valda öppningen/singeln ”Arrogant boy”. Även skivans makligare stunder rider högt på en intensifierande känslostyrka. Medryckande popgubbrockaren ”The only horse in town”, loungebluesiga ”The beating of wings” och den illmarigt coola ”The rider” tillhör alla toppskiktet på plattan. ”Diablo” är intressant även på andra sätt, då den i all sin svulstiga arenarockighet kunde ha varit en kvarleva från, eller nickning till, Steve Morse-eran.
Att, som exempelvis Aftonbladets recensent (harkel!) hävda att ”Deep Purple vägrar blicka bakåt” är dock mindre sanningsenligt. 80-årige Ian Gillan kanske inte utstöter några ”Child in time”-skrik, och det förekommer inga övertydliga parafraser på välkända riff modell ”Smoke on the water” eller ”Highway star”. Men ett garvat fan noterar lätteligen att upptäckarglädjen och den allmänna atmosfären på ”Splat!” har en hel del gemensamt med de djärvare albumen från Deep Purples klassiska era, det vill säga ”Fireball” (1971) och ”Who do we think we are” (1973). En låt som ”My new movie” har, trots shuffletakten, ganska mycket av känslan från deep cut-godingen ”Mary Long” från sistnämnda album.
De speltekniska insatserna är förväntat exemplariska, och rentav än mera glödande nytända. Rytmsektionen Ian Paice och Roger Glover känns formidabelt groovetaggad. Ian Gillan gör sig förträffligt i sin nuvarande roll som narratorsångare i Biff Byford-stil, som därtill lämpar sig väl för hans allt mer berättelselika texter. Och nyblivna radarparet Simon McBride/Don Airey formligen glöder som ömsom samspelare, ömsom duellanter på gitarr respektive keyboards, helt i linje och klass med det klassiska Deep Purples motsvarande duo Ritchie Blackmore/Jon Lord. Don Airey ska för övrigt utses till detta albums store vinnare överlag. Sessionveteranens (legendarisk i eget namn) orgelmagi måste helt enkelt höras för att tros. Att husproducenten Bob Ezrin gör en sedvanligt formidabel insats påpekas bara som en formsak.
Tretton låtar är kanske något för många (även om merparten faktiskt håller sig under fyraminutersstrecket), särskilt som vissa av dem ändå kommer med någon utfyllnadsvarning (jag talar om er, skumgungiga ”Guilt trippin’” och klämkäcka ”Scriblin’ gib’rish”). Men ”Splat!” är inte desto mindre – ännu – ett album för Deep Purple att vara stolta över. Och som absolut garanterat kommer att förhöja deras momentum ytterligare ett pinnhål.