Kerrs Pink - Tidings
Band: Kerrs Pink
Titel: Tidings
År: 2003
Bolag: Musea
Betyg: 5/10
Recensent: Erik Thompson
Norska proggbandet Kerrs Pink har bara släppt fem plattor under sina tre decennier som band. Det är inte utan att man undrar exakt vad det är som tar så jäkla lång tid. Eftersom de inte hör till den typ av proggorkestrar som fyller sina kompositioner med taktbyten och uppvisningsakrobatik i parti och minut lär det inte vara ett grundligt behov av repetitioner. Möjligen skulle man kunna tänka sig att sagda repetitionstillfällen erinrar om själva låtarna - utdragna, händelsefattiga och balanserande på rutinens brant - så att bandmedlemmarna drar sig för att utsätta sig för dem i alltför stora doser.
Kerrs Pinks lättuggade proggpop brukar jämföras med stolta föregångare som Pink Floyd och Camel. Det kan jag gå med på. Att det här skulle ha något med hårdrock att skaffa dementeras däremot å det skarpaste. Kerrs Pink saknar säkert inte intresse för fans av exempelvis Arena eller det mer sentida Marillion, men hamnar alltså till skillnad från dessa på fel sida om gränsen om det är HÅRD progressiv rock som efterlyses.
Den här sortens neoprogg av 80-talsmodell skiljer sig inte mycket från vanlig melodiös rock. Den enda skillnaden är att det saknas refränger i vanlig mening och att låtarna håller på betydligt längre. Med andra ord saknas den traditionella mjukrockens vanliga trumfkort, "sing-along"-effekten, och även det element av variation som annars kan göra progressiv rock så fascinerande. I stället får man här sju låtar på mellan fem och en halv och tio och en kvarts minut av ganska jämntjock hissmusik, som det undermedvetna kanske registrerar utan alltför mycket obehag men helt saknar förmågan att engagera. I det här fallet kanske den åtta och en halv minut långa "Tidings From Some Distant Shore" med sina element av folkmusik framstår som något mer intressant än det övriga, men mer spännande än så blir det aldrig.
Flumvarningen på skivan är också ganska hög. Plattan inleds och avslutas med "Hourglass" respektive "Le Sable S'Est Écoulé"; vilket sistnämnda enligt min gymnasiefranska betyder "sanden har runnit ut". Hänsyftningen är tydlig men krystad: på sista låten har timglaset i plattans inledning runnit klart, och sedan är skivan slut. Ha ha, jättefyndigt - not. Bara naiv kinderäggsfilosofi.
Kerrs Pink förenar alltså progg med melodiös rock utan att göra bruk av någondera genrens uttrycksmöjligheter, och jag rekommenderar dem sålunda inte särskilt varmt till fans av någondera genren. Men som bakgrundsmusik till postorderfirmornas telefonkö skulle de säkert klara sig finfint.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
