Kingdom Come - Ain´t Crying for the Moon (5)
 | Band: Kingdom Come Titel: Ain´t Crying for the Moon År: 2006 Bolag: Frontiers Betyg: 5/10 Recensent: Tommy Silfvenius |
Lenny Wolf är en herre som styrt sitt projekt KINGDOME COME ett bra tag nu. Första plattan släpptes 1988. Den fick bra kritik och klättrade till 12:e plats i USA och sålde även bra i Sverige och England. Det ledde till att man fick en plats i den amerikanska versionen av "Monsters of Rock" tillsammans med VAN HALEN, METALLICA och SCORPIONS.
Det följande året blev det massor av mil på vägarna med band som BON JOVI, RATT, MAGNUM och WHITESNAKE. Det slet tydligen för redan 1989 så splittrades bandet. Men Wolf släppte en tredje platta med studiomusiker som backup. Det funkade bra och två år senare släpptes den kritikerrosade "Bad Image". Resten av 90-talet hade Lenny Tyskland som bas och hamnade längre och längre från rampljuset, och längre från de hårda kvarteren. Nu är han dock tillbaka i sitt rätta element. Han har transporterat sina rötter in i nutiden. Han har presterat ett av sina tyngsta alster. Nu bjuder han enligt pressmaterialet på "Väggar av gitarrer". Hm, det låter ju lovande. Nåja, låt höra då!
Eftersom jag inte har någon koll på KC så är det spännande att börja lyssna in sig. Det infinner sig rätt snart en klar 70-talsdoft. Dels går vers efter vers i psykedeliskt tecken och dels är de tunga riffen ivrigt förekommande. Jag börjar faktiskt tröttna lite på det. Känns som om det varit rätt mycket riffonani på sistone. Det gäller att få till en bra struktur rakt igenom hela låten och inte bara riffa på. Gamla återanvända hiten "Get it on" känns dock helt OK. Den har, vid sidan av ett schysst riff, lite mer struktur. Kanske beror på att den har fler år på nacken. Jag har dock inte hört första versionen så jag kan inte jämföra.
Annars så har jag svårt att särskilja låtarna även efter ett ganska stort antal lyssningar. Det är jämntjockt så det förslår. Jag tycker att problemet en del band med "väggar av gitarrer" har illustreras väldigt väl här. Väljer man ganska konsekvent bort allt vad keyboards heter, förutom lite piano och några småljud, och dessutom underlåter att skriva bra låtar; då blir det urtråkigt.
Visst finns det några pärlor som hjälper plattan att fixa betyget godkänt. "Friends in Spirit", en låt med episk touch, är plattans höjdpunkt. Annars är väl "Ain´t Crying for the Moon" den låt som sticker ut mest. Den är 8 minuter lång och börjar som en pianoballad. Men ungefär halvvägs in så drar hela orkestern igång och då blir det tunggung av bara attan. Helt OK. "Bon Scott" för tankarna till fattigmans-AC/DC, dvs. KROKUS, och den funkar bra den med. Lite skönt nostalgisk.
Tyvärr var mitt promoex i aningen för dåligt skick för att helt kunna avnjutas. Laserstrålarna hoppade fram över spåren som fågeln i Kalle Anka på julafton (arakua?) och kanske drog det ner betyget något snäpp. Men detta är i alla fall inget jag rekommenderar.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
