Iron Maiden - Dance of death

Sedan gamle trotjänaren Bruce Dickinson's beslut att tillsammans med gamle gitarristen Adrian Smith återvända till jungfrun har hysterin kring maiden varit total. Återföreningsturnèn 99 gav en liten försmak av vad som fanns att vänta. När sedan Brave new world dök upp var hysterin total. Bandet hyllades överallt. Ut med Blaze och in med Bruce. En fascinerad gudadyrkan över vad legenden kunde åstadkomma med nya albumet. Intresset har dock inte svalnat. Tvärtom! Frågan är om det inte till och med är vridet ett snäpp till inför kommande albumet Dance of death. Fansen som såg bandet på stadion fick ett smakprov med låten Wildest dreams. Ett rockigare maiden som valde den raka dur-låten framför mystiska melodislingor. 

Wildest dreams ger dock inte någon rättvis bild av skivan i sin helhet. Visst känns Dance of death som ett maiden-album. Dessvärre känns det mer som man går på halvfart. Inledande Wildest dreams och Rainmaker ger definitivt inga bestående minnen, och det är framförallt spår som Montsegur, Dance of death och Paschendale som räddar maiden från en fullständigt medioker skiva. Inspirationen känns definitivt hämtad från de tre senaste plattorna. Den akustiska uppbyggnaden känns igen på mils avstånd, för att sedan följas upp av ett tyngre riff. Det lyfter en stund för att sedan stanna upp. Lägg märke till att introt till Face in the sand näst intill använts förr. Lyssna noga... Vet inte exakt hur meningsfyllt det är att återanvända gamla riff dock. Annat att lyfta på ögonbrynen åt är den helakustiska biten Journeyman. Vackert, men knappast något bestående där heller. Ett snäpp över godkänt maiden, men vi vill ha mer!