Denied - Humanarchy
 |
Band: Denied Recensent: Dag Harrison |
Denied torde, tillsammans med Manimal, vara Sveriges mest underskattade heavy metal-band idag. Fast där det sistnämnda bandet till stor del har sin egen slapphet att skylla för sin obskyritet, får vi i fallet Denied klandra publiken. Fans, har ni inte bättre koll än att ni låter ett band av den här kalibern flyga under radarn?
Men men – det är inte för sent än, speciellt som Denieds sjätte album ”Humanarchy” inte visar några som helst tecken på falnande kreativitet. Det första skivan gör är att dunka lyssnaren vimmelkantig med ett vältrande riff av närmast Pantera-lik hyperbrutalitet. På detta följer en strängt taget lika tung, men mer traditionellt melodisk fortsättning, i Metal Churchs och Morgana Lefays anda – och med det faller bitarna på plats och den vane Denied-lyssnaren nickar igenkännande och gillande. ”Divided” är, kort sagt, en väl vald, chockvärdesberikad öppningslåt.
Därifrån fortsätter det, med en väl upprätthållen balans mellan röd tråd och nödvändig variation låtarna emellan. ”Death by a 1000 cuts” är en fullfjädrad jeansvästbanger, modell Enforcers glansdagar men med en pikant, gothlik bismak i form av keyboards från mångkunnige producenten Fredrik Folkare. Titelspåret ”Humanarchy” är ett nytt stycke ångvältsmetal som inger samma associationer som ovannämnda ”Divided”, utöver en smakfull brygga som gjord av Lion's Share eller rentav Black Sabbaths Tony Martin-era. ”Don't cross that line” lyckas med konststycket att bevara smäcktyngden intakt, inom ramarna för en i teorin typisk skandi-powerballad i Talismans och Eclipses anda. ”Ten ton hammer of pain” bjuder på cynisk groovethrash inte olik vad Testament gjorde på ”Low”. På ”Flesh made God” återgår Denied, igen, till det vid detta laget välkända Metal Church/Morgana Lefay-köret, men i mer av upptempo som välkommen omväxling. Skivans längsta – dryga sju och en halv minut – låt ”Maintenance of insanity” – kan på sätt och vis kategoriseras som episk ballad, men dess ohöljt svartsarkastiska ton stör detta intryck, på ett positivt sätt som fascinerar: nästan som ett mer än lovligt skruvat Megadeth. Finalen ”Ties of blood” sluter cirkeln från skivans brutala inledning med ett närmast ”death metal á la Hypocrisy”-skoningslöst huvudriff, elegant kringränt av Annihilator-melodiska brygg- och refrängpartier. Och efter det är ”Humanarchy” slut, efter dryga 42 och en halv minut utan en överflödig sekund.
Summa summarum har gitarristen och bandledaren Andreas Carlsson gjort ännu en hypersolid insats som låtskrivare, på ett sätt som får en att undra om hans andliga hemvist är den svartklatschiga Bollnäs-scenen snarare än Upplands Väsby. Motsvarande klass håller såväl produktion som musicerande, och danske sångaren Søren Adamsen (ex-Artillery) har formligen lyft sig själv i håret på detta sitt andra Denied-album. Och då var även han, liksom hela bandet, alldeles tillräckligt bra redan på föregångaren ”The decade of disruption” (2020). ”Humanarchy” är dock ännu ett strå vassare, och förhoppningsvis är det nu som Denied börjar inhösta sin belöning för snart två decennier av ständig och oförtröttlig självförbättring.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
