Magnum - The Monster Roars
 |
Band: Magnum Recensent: Dag Harrison |
Har du hört en Magnum-platta från 2007 års ”Princess Alice and the broken arrow” och framåt så har du hört alla, säger du? Då har du inte helt fel. Vilket med ”The monster roars” gör hela nio album att hålla isär. Även om allt fler – med rätta – håller denna period som en härligt jämnstark ”return to form” för Magnum är det förståeligt om blotta mängden material får det att gå runt i skallen även på hängivna fans.
Inte desto mindre höjer sig ”The monster roars” klart över den mängden – och då var ändå dess båda närmaste föregångare ”Lost on the road to eternity” och ”The serpent rings” starka så det räckte. Rent musikaliskt har ingenting särskilt förändrats. Den speciella sagostämningen, det storslagna melodispråket, Bob Catleys tidlösa och deklamerande sångstil är alla närvarande och sig lika. Gitarristen och bandledaren Tony Clarkin har helt enkelt levererat en uppsättning låtar av ännu högre klass än vanligt. Av Birmingham-legendarernas sammanlagt 22 album har ”The monster roars” en än sportslig chans på en topp 10-placering. Vilket med tanke på konkurrensen är mer imponerande än det kanske låter.
Liksom under Magnums obestridda guldålder på det tidiga 80-talet utmärks materialet av kontrasterande spröda och kraftfulla melodislingor, samt inslag av triolfeeling och därmed närbesläktat old school-sväng. Semiballaden ”All you believe in” kombinerar samtliga dessa element. ”No steppin' stones” är rentav en blåsbelamrad shuffle, vars blotta aggressivitet likväl gör den njutbar och även personlig. ”Remember” är en värdig efterföljare till Magnums sena 80-talssinglar, ”Walk the silent hours” ännu en av bandets starka powerballader, och ”The present not the past” en studie i fantomriff som formligen skriker ”blivande klassiker”. I själva verket framstår ingen av skivans tolv låtar som misslyckad eller ens tveksam.
Sett till det lyriska förefaller Clarkin denna gång något mera upprörd än vanligt. Oklart dock över vad, i låtar som ”The monster roars”, ”That freedom word” och ”Your blood is violence” där mystifierande men laddade texter förenas med mer eller mindre hetblodig tonkonst. De avslutande ”Come holy men” och ”Can't buy yourself a heaven” är mer lättydda utfall mot hyckleri och girighet inom kristenheten. Ämnen som det hörbart plågar den djupt troende Clarkin att adressera, vilket gör dessa låtar till en ännu mer intresseväckande och känslostark final.
Förväntat oklanderliga prestationer noteras även för den välmeriterade rytmsektionen med självaste Dennis Ward på bas och Lee Morris (ex-Paradise Lost) på trummor. För att inte tala om Rick Benton, som mer och mer framstår som en mindre dramatisk men mer finurlig keyboardist än föregångaren Mark Stanway – inte olik originalkeyboardisten Richard Bailey, faktiskt. Och alla som på förhand låtit sig avkylas av omslagets hybrid mellan Hellboy och Brundlefly i ”Flugan” kan andas ut. Till nästa platta, som redan är på gång, ska huskonstnären Rodney Matthews leverera artwork som vanligt.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
