Running Wild - Blood On Blood
 |
Band: Running Wild Recensent: Dag Harrison |
Så. Outsägligt. Fattigt.
På rak arm, kan någon påminna sig någon annan återkomst som varit lika efterlängtad och blivit en sådan hopplös besvikelse som Running Wilds? Vi snackar inte bara om en allmän oförmåga att leva upp till samma klass som under guldåldern. Nej, Rolf ”Rock'n'Rolf” Kasparek går steget längre. Han försöker inte ens. Faktum är att han demonstrativt vägrar att göra något för att infria fansens förväntningar, i full vetskap om dessa förväntningars natur. En Running Wild-platta ska vara storslagen. Fart och fläkt. Vräkiga gitarrer. En frenetiskt dundrande rytmsektion. Oemotståndliga refränger och hitkrokar. Och på det en späckfet ljudbild för att knyta ihop den magnifika säcken. Heavy metal för fan!
Allt detta lyser med sin frånvaro på vart och ett av Running Wilds fyra album sedan 2012 års comebackgiv ”Shadowmaker”. Den senaste, och inalles sjuttonde studiofullängdaren ”Blood on blood” har av vissa recensenter välkomnats som en uppryckning. Vid en första lyssning var även jag begiven att, om än i blygsam utsträckning, hålla med. Denna känsla har sedan dess övergått i sin motsats. Det går helt enkelt inte att uppamma något liknande entusiasm för ”Blood on blood”. Den är bara ännu en i raden av torftiga skapelser från en artist som av lättja eller halsstarrighet framhärdar i att göra sig själv till föredetting med flit.
Dags då att precisera dessa tillkortakommanden. Själva låtmaterialet på ”Blood on blood” bjuder inte på någonting av större intresse. ”Wings of fire” har förvisso en refräng värd namnet och hos den tidigare släppta ”Crossing the blades” förmärks en ansats till den klassiska Running Wild-svulstigheten. Ingen av dem skulle dock ha framstått som mer än en mellanlåt på något av bandets 90-talsmästerverk. Att de på ”Blood on blood” framstår som russinen i kakan är lindrigt sagt beklämmande. Direkt genant blir det på ”Wild & free” och ”Wild, wild nights”. Den knarrige Rock'n'Rolf är inte rätt person att försöka slå an gymnasiala partytongångar – efter vad det låter lyckas han inte ens roa sig själv. Ännu värre blir det på den bisarrt balladbetonade ”One night, one day”. Tänk er alla tiders mest pinsamma luciasång, så vet ni allt som behöver vetas om detta lågvattenmärke i Running Wild-katalogen.
För att göra ont ännu mycket värre, är själva presentationen så – just det – outsägligt fattig. Glöm storslagna arrangemang i genuin studiomiljö. Glöm medmusiker av kött och blod som tillför musiken liv och personlighet. Säg hej till en billig loppmarknadsproduktion av ett liknöjt, åldrande enmansband som inte ens försöker kamouflera trummaskinen under en tillkämpad Mållgan-identitet som ”Angelo Sasso”. Den lätt insedda effekten av allt detta på det avslutande försöket till gammaldags Running Wild-epos, ”The iron times (1618-1648), är på sätt och vis det mest tragiska av allt – även om låten i sig på intet vis är skivans svagaste.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
