Cradle Of Filth - Existence is futile
 |
Band: Cradle Of Filth Recensent: Dag Harrison |
Brittiska Cradle Of Filths karriär har varit av det händelserika slaget. Då de skivdebuterade 1994 slog de sig för en tid in bland den extrema underjordens favoriter. Några år senare var de såväl världens mest populära som, av just den anledningen, världens mest impopulära black metal-band. Och ytterligare några år senare – grovt räknat från mitten av 00-talet – var de kort och gott en i mängden etablerade bandinstitutioner med en lojal men luttrad fanskara, av det slag som varken engagerar hatare eller entusiaster. När dessa rader skrivs är så mer eller mindre fortfarande fallet.
Men, om rättvisan får råda, ser Cradle Of Filths närmaste framtid annorlunda och betydligt ljusare ut. Deras trettonde studioalbum ”Existence is futile” är ingalunda någon ljum dussinprodukt av liknöjda föredettingar. Det är en vital, pulserande platta; storslagen utan att vara uppblåst; mångsidig utan att vara spretig; framåtblickande utan att förlora kontakten med sitt ursprung. Annorlunda uttryckt har bandet återupptäckt, inte själva soundet från den gyllene epoken mellan ”Dusk … and her embrace” (1996) och ”Damnation and a day” (2003), men däremot balansen från samma era. På ”Existence is futile” är återigen proportionerna mellan pompa och rockighet de rätta, till skillnad från på majoriteten mellanliggande album där i regel endera på ett olyckligt sätt dominerat på den andras bekostnad.
Den nuvarande sättningens mångsysslande trumfkort, Martin ”Marthus” Škaroupka, formligen överträffar sig själv ifråga om såväl orkestrala arrangemang som trumspel. Nytillskottet Anabelle Iratni är ett fynd vars färdigheter på klaviatur, lyra (!) och sång av det kraftfullare slaget gör henne som klippt och skuren för bandet. Gitarrduon Marek 'Ashok' Šmerda/Richard Shaw och basisten Daniel Firth gör klanderfria och befriande vasskantade insatser. Dani Filth själv har sedan länge sina vildaste skrikardagar bakom sig, men det teatraliska och berättarliknande som främst utmärkt hans stämma förblir ännu intakt och kan i nuläget beskrivas som på ett bisarrt sätt behaglig. Att den oförliknelige Doug ”Pinhead” Bradley återigen dyker upp som gästberättare är förstås lika väntat som välkommet. Sammantaget ett team väl ägnat att göra rättvisa åt materialet på den här skivan.
Just materialet har hög lägstanivå och långt mellan de relativa dipparna. ”Existential terror”, ”Crawling king chaos” och den mer än lovligt apokalyptiska ”Suffer our dominion” kombinerar effektivt aggression och uppfinningsrikedom med en majestätisk atmosfär. ”Necromantic fantasies” och ”How many tears to nurture a rose?” är mer, om ordet tillåts, kommersiella, medan ”Discourse between a man and his soul” framstår som något av en, låt vara extrem, black/goth metal-version av en ballad. Eftersom varje låt har sin egen identitet och funktion att fylla på skivan är det lika bra att sluta titeldroppandet här. Låt oss bara sammanfattningsvis konstatera att om inte Cradle Of Filth redan förut återtagit sin forna plats på den symfoniska black metal-tronen från överliggarna Dimmu Borgir, så har de förvisso gjort det nu.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
