Slayer - Christ Illusion (8)
 | Band: Slayer Titel: Christ Illusion År: 2006 Bolag: Warner Betyg: 8/10 Recensent: Magnus Gustafsson |
Vad finns det kvar att säga om SLAYER egentligen? Inte mycket. Bandet som började sina dagar hemma i Huntington Park som DRAGONSLAYER 1981 har ingenting kvar att bevisa. I och med att de under andra halvan av 80-talet levererade en av musikhistoriens starkaste trios plattor med sviten "Reign in Blood" (1986), "South of Heaven" (1988) och "Seasons in the Abyss" (1990) så kan man lugnt konstatera att SLAYER redan passerat karriärens zenit och nu befinner sig på en bekväm resa mot slutstationen via ändlösa turnéer som uppvisar ett band som faktiskt håller extremt hög standard på scen. Och hur skulle de kunna misslyckas? De behöver ju bara spela "Angel of Death" så kan ingen slå dem. Det är lite som att inneha kärnvapen antar jag.
Under 90-talet ägnade sig bandet åt att försöka hitta lite nya vägar för sin musik efter att trummisen Dave Lombardo hoppat av. Materialet på "Divine Intervention" (1994) och "Diabolus in Musica" (1998) närmar sig den våg av ny metal på många sätt men det låter naturligtvis tveklöst fortfarande som SLAYER. Skivorna är inte dåliga men inte heller de mest upphetsande som bandet presterat. Den 11 september 2001 släpptes "God Hates Us All" och strax efteråt återvände Lombardo till bandet för att spela live. Och här någonstans lyfter SLAYERs popularitet och legendstatus mot forna höjder främst genom flitigt turnerande och diverse samlingsboxar som återuppväckte arvet från 80-talet på ett snyggt sätt.
Så när det annonserades att SLAYER skulle gå in i studion med den sättning som presterade så fantastiska plattor under denna tidsperiod så skruvades förväntningarna upp till nästan orealistiska nivåer. "Christ Illusion" har ett arv att förvalta som få andra plattor har haft. Frågan är då om den gör det?
Svaret är: både och.
För någon ny "Reign in Blood" har SLAYER knappast presterat. Och det hade väl ingen förväntat sig heller. Men det ska sägas på en gång att detta är det bästa bandet presterat på den här sidan 1990. Och skillnaden är förmodligen just Dave Lombardo. För även om hans ersättare Paul Bostaph och Jon Dette var dugliga skinnsmiskare så är Lombardo en på alla sätt bättre trummis och visar det sig en omistlig del i SLAYERs ljudbild. Det som skiljer honom från andra trummisar är att han faktiskt spelar på sina trummor och inte bara håller takten. Det är det som gör en riktigt bra batterist. Stundvis är hans spel på denna skiva totalt bländande. Och detta lyfter upp Hanneman och Kings gitarrspel ett par snäpp och gör att man faktiskt kan bortse från att de återanvänder redan väl beprövade koncept från förr. Men det är å andra sida skit samma eftersom vi snackar om ett av musikhistoriens tuffaste gitarrradarpar. Och att bandet nu har fått en nytändning märks också på Tom Araya som haft en period av rätt trista vokala insatser på de senaste skivorna. Men här gör han sin avgjort bästa insats sedan, ja det är lite tjatigt men, 1990.
Höjdpunkterna då? Ja inledningsspåret "Flesh Storm" skulle kunna vara en ful kusin till 1990 års "War Ensemble" både text- och musikmässigt. En riktigt bra öppning. "Eyes of the Insane" är en av Tom Arayas bästa seriemördarsagor någonsin och "Jihad" som alla spekulerar i om den ska bli lika uppmärksammad som "Angel of Death" för sitt val av perspektiv är en klar favorit på plattan. Arayas talade monolog på slutet är gastkramande. Singelspåret "Cult" är väl det närmaste SLAYER har kommit att skriva ett regelrätt manifest för religionshatare. Och förövrigt finns det mer religion i form av "Skeleton Christ" där Kerry King verkligen överträffat sig själv i blasfemiska sentenser. Lägg därtill ett antal spår " "Cataclyst", "Consfearacy" och "Supremist" - som förvisso är kulsprutesnabba men aningen mer tråkiga. Fast det vill jag dock påpeka, en småtråkig SLAYER-låt är fortfarande bättre än det mesta i jämförelse även om detta är sådant som SLAYER kan göra i en handvändning på kafferasten. Bra rens men aningen ointressantare än det övriga materialet.
På det hela taget är "Chist Illusion" en positiv upplevelse som i stort sett motsvarar förväntningarna. Det låter väldigt mycket SLAYER. Varken mer eller mindre. Och det är ju det vi vill att det ska göra. Eller hur?
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
