Deep Purple - Whoosh! (4)
 |
Band: Deep Purple Recensent: Mattias Wall |
Deep Purple, giganternas gigant! ...eller? Jo, nog var det så en gång i tiden, men med ”Whoosh!” så gör de gamla galtarna en knapp märkbar reva i tidens väv. Plattan känns för all del ok, men det räcker inte om det ska stå Deep Purple på konvolutet. Om man som undertecknad dessutom är skolad i åttiotalets Gillanplattor och Rainbows post-Dioalbum och dessutom håller 1984`s ”Perfect Strangers” som ett av hårdrockens verkliga högvattenmärken så lämnar ”Whoosh!” jobbigt mycket mer att önska! För all del, det finns en del högst habil rock av den tuffare skolan på plattan men den är lam, inga svulstiga arrangemang utan ganska rakt-på-rock, något som aldrig klätt Deep Purple och som egentligen alltid varit bandets problem när inte Mäster Blackmoore funnits på plats. Albumet är producerat av Bob Ezrin (Alice Cooper, Kiss) men luftig reverb som gjorde sig fint på mitten av 70-talet låter bara svettigt 2020, får låtar som egentligen är ganska bra mest att låta sunkigt gubbiga, tyvärr. ”Whoosh!” är som en tråkig söndagsstek serverad med alldeles för varm och sönderkokt potatis. Herrarna i Deep Purple levererar några hyfsat putsade mynt i låtar som ”Nothing at all” och ”The Power of the moon”. Tyvärr så fyller inte Don Airey ut den framlidne John Lords fingerfärdiga handskar, och Steve Morse är inte heller någon Ritchie Blackmore, och med det sagt så spelar det ingen roll hur stabilt Glover och Paice leverar på backlinjen. Purple har inte fungerat utan Blackmore och kommer sannolikt inte heller göra det oavsett hur gudabenådad Gillan är som sångare, för det är Gillan som gör att det låter Deep Purple vilket också räddar en ganska tragisk platta från att haverera totalt.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
