Shaggy - Scarecrow (9)
 |
Band: Shaggy Recensent: Janne Stark |
Gamla anrika Shaggy släppte en enastående platta redan 1975 och föll sedan av jordens kant för att 2012 plötsligt återuppstå med den helt anstående plattan ”Destination Nowhere”. Denna högst trevliga återkomst följdes upp av ”Fighting Angels And Demons” som faktiskt var ett dubbelalbum uppdelat på två släpp. Första delen var en kanonplatta så förväntningarna finns naturligtvis nu när den andra delen, ”Scarecrow” släpps. Plattan sparkar igång med den högst hitbetonade ”Hero”. Vi snackar inte sliskig, insmickrande pop-hit, utan mer den typ av hits som kan tillskrivas band som Uriah Heep och Deep Purple, dvs hits med bestående värdighet och ryggrad. Efterföljande ”Boogie Man” fortsätter i samma ådra och det är inte ofta jag får tillskriva en låt ett epitet som ”progressiv boogie”, men det är precis vad detta är. Skönt Hammond-lir från originalmedlemmen Tom Ryan och mustigt gitarrspel från hans originalkollega Fidde Rognås och dennes son Hannes. ”Gorgeous Children” drar åt klassiska Uriah Heep med en trevlig proggig ådra, utan att bli komplicerad. Sångaren Ulrich Carsson från gamla M.ILL.ION har sjungit med bandet sedan återföreningen och hans röst passar bandet och stilen perfekt. De två återstående nykomlingarna (dvs i bandets återföreningssättning) är basisten Robert Ottosson och trummisen Stefan Husar som båda sköter sina uppgifter med högsta betyg. Shaggy känns verkligen som ett solitt sammansvetsat band. För att återgå till plattan: ”Laughing Boy Crying” har ett skönt, nästan folkrockaktigt skimmer över sig och fick mig nästan att tänka på gamla irländska Horslips, vilket är ett gott betyg. Titelspåret fortsätter i lite samma folkinfluerade anda medan efterföljande ”Mystery Man” har en lite softare touch över sig. Jag gillar omväxlingen. ”Thunder And Lightning” tar oss tillbaka till den klassiska hårdrockens utmarker, även här med en trevlig ådra av klassiska Uriah Heep, men med lite stämspel på gitarrerna vilket är något man aldrig hör hos Heep (Mick Box är ju enda gitarristen i bandet så det är ju inte så konstigt). Jag måste dock säga att detta är i mitt tycke bättre än det Heep har presterat på senare år, och då gillar jag verkligen Heep! CD-versionen (utgiven i endast 100 exemplar) har två bonus-spår, varav ”Rainbows End Pt 1” är det första (denna finns även med på vinylen som ett bonusspår även där). Stilmässigt passar det bra in med resten av materialet. En ganska melodisk och rak låt. Avslutande bonusspåret ”Hello Goodbye” (endast på CDn) är en aning slätstruken och lite poppig sak som nästan drar år Cheap Trick och (ironiskt nog) Beatles. I stort en riktigt bra platta från ett band som aldrig har gjort mig besviken! Rekommenderas å det varmaste! CDn och LPn är endast släppta i 100 handnumrerade ex vardera, så passa på!
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
