Theatre of Tragedy - Storm (7)
 | Band: Theatre of Tragedy Titel: Storm År: 2006 Bolag: AFM Records Betyg: 7/10 Betyg: Anders Jacobsson |
Så är den då till sist här, nya THEATRE OF TRAGEDY. Förväntningen (och oron) har varit skyhöga hos en miljon svartklädda goter, då bandets sångerska Liv Kristine tvingades lämna bandet för ett par år sedan. Vem kan ersätta en sådan ikon, frågar sig många. Själv har jag inga problem med det, trots att jag alltid gillat Livs sprött vitala röst. Bandet hade ändå gjort en djupdykning ned i dyngan i och med "Musique" (2000) och inte blev det ett dugg bättre heller. Soundet blev mer och mer elektroniskt och det mörkt romantiska ersattes av larvig cybergoth, glittersmink, tajta lackkläder och b-filmsbetonade kom-och-ta-mig-blickar. Nej och åter nej! Det var nog inte den här typen av ve och smärta THEATRE OF TRADEDYs fans ville uppleva. Gamla fans suckade och drog sig undan, nya fans lös upp som en solstråle och andra lät det bero. Själv så tycker jag de här plattorna hade funkat bättre om de gått under ett annat bandnamn. Man har faktiskt ett visst ansvar gentemot sina fans.
Nu är "Storm" här, norskarnas sjätte fullängdare och första platta på fyra år. Och hur förefaller sig det då? Om vi ska börja med soundet, så är jag oerhört nöjd med tanke på vad stackars jag väntade mig. Man har faktiskt valt att gå tillbaka lite till rötterna, fast utan den symfoniska prägeln som var en stor del av äldre T.o.T. Ganska välpolerad ren gothic metal med lite pianoklink och en helt otroligt angenäm produktion. Förutom att det låter lite väl hitbetonat och kommersiellt ibland, så tycker jag skivan är mycket bra. Hade man dragit ned lite på tempot och fixat lite mer prominenta stråkar (som t.ex. det underbart snygga stråkpartiet i "Begin and End"), plus lite dödsrossel så hade antagligen undertecknad fått en orgasm eller fem. Det hade oavsett varit bättre än Raymond I. Rohonyis pratsång som känns pinsamt närbesläktad med E-Type (!), för det är ytterst sällan den funkat sen de ballade ur i början av millenniet. I låten "Exile" funkar den likväl utmärkt, då den bärs upp av fräcka och frostiga syntar.
Men hur är kvinnosången nu då? Detta nyfikenhetens lockbete i gothmetallscenen just nu. Innan jag går in på det så vill jag informera att denna kvinna kallar sig kort och gott Nell och var tidigare sångerska i gothmetallbandet THE CREST. Hon har en väldigt snygg och vacker röst och sköter det vokala otroligt bra, fast att kalla det originellt vore en dödssynd. Hon varierar sällan rösten heller, vilket kan göra plattan något skral i längden, men när det väl sticker ut så hörs det och man reagerar i belåtenhet. Refrängen i "Ashes and Dreams" är ett sådant tillfälle och den är utomordentligt vacker" den riktigt förtrollar en. Den längtansfulla och sköna "Fade" är ett annat, och den framträder som ett djupdyk ner i Nells själ. Det är tveklöst en av skivans bästa låtar. "Debris" är en snygg tillbakalutad gothdänga som ibland får mig att tänka på deras mästerliga tredje skivsläpp, "Aégis". Det finns mycket bra att hämta på "Storm" faktiskt.
Ska man summera så kan man säga att THEATRE OF TRAGEDY har gjort sin smakfullaste skiva sedan 1998, då man gått tillbaka mer till det gotiska och stämningsfulla. Nell sjunger fantastiskt vackert med en blygsamt trånande röst som får mig att smälta. Men som sagt, det enda jag är reserverad inför är de stundom slätstrukna låtstrukturer som i ringa mängd undertrycker andemeningen i sån här tonkonst.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
