Dimmu Borgir - Eonian (7)
  |
Band: Dimmu Borgir Recensent: Stefan Lejon |
8 långa år har passerat sedan DIMMU BORGIR senast var aktuella med ett nytt studioalbum. Nästan lika lång tid som det tog IRON MAIDEN att skriva, släppa och turnéra världen runt, om och om igen, med sju av tidernas bästa och mest legendariska heavy metal plattor. Längre tid än det tog The Beatles att för evigt skriva in sig i historieböckerna. En smärre evighet helt enkelt. Väntan har med andra ord varit nästintill olidlig (får man anta) för bandets månghövdade lyssnarskara och då tillkommer, förstås, också förhoppningar och förväntningar av episka proportioner. DIMMU BORGIR har med andra ord ordentligt jäkla mycket att bevisa på denna sin nionde platta.
De värsta puristerna skulle nog påstå att bandet inte överhuvudtaget lirat black metal sedan "Stormblåst" släpptes 1996. Redan med "Enthrone Darkness Triumphant" (1997) fick trve kvlt-tuffingarna nog då keyboarden och melodierna tog över ljudbilden och när till och med rensång introducerades på "Spiritual Black Dimensions" (1999) var det helt kört. DIMMU BORGIR har förstås skrattat hela vägen till banken sedan dess och publikskaran har fortsatt växa år för år. Truefaktorn tror jag att herrarna Shagrath och Silenoz ger blanka satan i.
Idag ligger fokus helt på det episka anslaget och att rötterna finns i den norska svartmetall-myllan hörs egentligen mest bara på sången och att det dyker det upp en del partier med blastbeats mellan varven. Extremt som i hårt, brutalt eller mörkt är det i alla fall inte. Jag skulle snarare säga att det är ljus och livsbejakande musik som norrmännen bjuder på 2018. Man mår rätt gott när man lyssnar på bandet. Det är bombastiskt och episkt med mäktiga körer och snabbhäftande melodier. Lite som om NIGHTWISH skulle ha en något ruffigare storbror. På andra singeln, "Council Of Wolves And Snakes", bjuds för övrigt till och med på vad jag antar är mässande sång av en amerikansk urinvånare. Ett riktigt snyggt tilltag hur som!
Det tog ett rejält antal lyssningar för mig att komma in i "Eonian". Efter första genomlyssningen var jag ordentligt besviken och redo att direkt kapa plattan vid fotknölarna. Vid andra omgången hittade jag sen ett par favoritlåtar i gungiga "The Empyrean Phoenix" och framför allt hårda och direkta "Lightbringer". Sakta men säkert växte sedan beståndsdelarna till en större helhet. Till och med tråkiga första singeln, "Interdimensional Summit", har sin givna plats i flödet.
Den som gillade "Abrahadabra" borde inte ha några som helst svårigheter att ta till sig även denna. Letar man blixsnabba bisvärmsriff, blastbeats och hyllningar till satan och hans moster däremot, ja då får man fortsätta att leta annorstädes.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
