Judas Priest - Firepower (7)
  |
Band: Judas Priest Recensent: Stefan Lejon |
Finns det något band som på ett mer självklart sätt förkroppsligar termen heavy metal än JUDAS PRIEST? Svar nej. Självutnämnde metallguden Rob Halford har dessutom en av genrens absolut mest legendariska och bästa röster. Det är fakta i min välrd. Ett annat faktum är dock att det börjar vara ett bra tag sedan bandet levererade på absolut toppnivå och förra plattan, "Redeemer Of Souls", visade tydliga tecken på att gubbarna blivit just gubbar. Låtarna fanns där men framförandet var stelbent och metallgudens stämband lät mer än lovligt rostiga. Liveupptagningarna på efterföljande "Battle Cry" ska vi inte ens tala om.
Jag ska ärligt säga att mina förväntningar inför nya "Firepower" var extremt lågt ställda. Detta vände dock snabbt och ordentligt när första singeln "Lightning Strikes" landade! En fantastisk rökare med en kanonrefräng som verkligen minde om fornstora dagar! När sedan det fantastiska stenhårda titelspåret också landade blev förväntningarna plötsligt skyhöga! Kunde det verkligen vara så att JUDAS PRIEST nu på gamla dagar plötsligt åter skulle leverera på "Painkiller"-nivå!? Svaret, med facit i hand, är förstås (?) ett rungande nej. Så bra är det inte, i mina öron. Däremot vill jag påstå att det är en riktigt stark uppryckning och faktum är att det inte låtit så här bra sedan just 1990. Förutom de två redan nämnda kanonerna håller jag även tunga "Traitors Gate" och Sabbath-gungiga "Children Of The Sun" som ess i leken. Det dräller dessutom av härliga riffkaskader och allsångsvänliga refränger på skivan.
Nu till den första och största invändningen. Varför 14 spår? Personligen har jag aldrig stött på en skiva som lyckas upprätthålla kvaliteten rakt igenom så många låtar. Visst kan det finnas utfyllnad även på en 10 låtar lång platta men när man landar på fjorton, ja då är det tyvärr nästan oundvikligt. Här är det flertalet spår som jag tycker går på tomgång och som gärna hade fått lämnas därhän. Exempelvis "Flame Thrower" är långt ifrån en genomusel dänga, men den hade inte heller stått ut på en demo med ett högstadiegäng från Bromölla. Den bara är. Nu väljer PRIEST att dunka ut allt på ett bräde och det är förstås bara att hylla deras självförtroende. Andy Sneap borde dock, i mitt tycke, ha satt ner foten där. Less is more.
Just Sneap tror jag annars är en stor anledning till att skivan ändå blev så bra i slutänden. Ljudet är makalöst mäktigt. Gitarrerna skär som rakblad och han tycks ha pushat såväl instrumentalisterna som Halford till stordåd! Vokalisten håller sig till sitt urstarka mellanregister och med lite produktionsmagi så låter även de högre skriken fantastiskt bra!
Till syvende och sist är det här verkligen det bästa legendarerna mäktat med sedan redan nämnda "Painkiller" och om det visar sig vara bandets sista studioalbum så går de verkligen ut med flaggan i topp. Som det ser ut nu får betyget ändå stanna på en stark sjua. Med de 10 bästa låtarna hade ytterligare en pinne eller två kunnat inkasseras.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
