Winterlong - Metal/Technology (6)
 | Band: Winterlong Titel: Metal/Technology År: 2006 Bolag: Lion Music Betyg: 6/10 Recensent: Erik Arvidsson |
Ytterligare ett WINTERLONG-släpp! Det tog sannerligen inte lång tid att få ut uppföljaren till det självtitulerade tredje verket; ett album som i god WINTERLONG-manér andades lätt neoklassisk, lätt progressiv power metal av fullt acceptabel kvalitet (om än inte state-of-the-art).
"Nåväl, då är det väl bara att trycka in det fjärde verket i den välanvända CD-spelaren." Lyssna, lyssna, lyssna"!!!...??? "Hmmm, va fan, lyckades jag stoppa i fel platta? Bäst att kontrollera." Ut med skivan igen. "Nej då, det står klart och tydligt WINTERLONG på disc'en."
Ja, ungefär så var mina tankegångar och mitt agerande under CD:ns jungfrusnurr under laserstrålen. Titeln "Metal/Technology" borde väl i och för sig gett mig en ledtråd om att någonting har hänt, men jag kunde inte fantisera om en så markant förändring. För det låter inte som det WINTERLONG vi lärt att känna. Nej, snarare som ett mer heavy- och thrash metal-inriktat PAIN. Ljudbilden är kompakt och för tankarna till ANNIHILATOR:s "King of the Kill". Vi bjuds arga riff, hårda basgångar och tight trummande ständigt varvat med effekter, loopar, beats och andra teknologiska attribut. Det neoklassiska finliret är i stort sett bortblåst. Uppfinningsrikedomen är däremot hög och det känns fräscht. Det mest häpnadsväckande är att han gör det riktigt bra. Jag skriver han, för "Metal/Technology" är helt och hållet Thorbjörn Englunds (gruppens bandledare och gitarrist) förtjänst och kreation. Han har skrivit allt material, lagt sången och i princip alla instrument själv (utom trummorna). Frågan väcks ju om snubben verkligen borde ha släppt skivan under WINTERLONG-varumärket när musiken är så markant förändrad. Men, men, det är hans val. Hur som helst är slutresultatet intressant. Låtskapandet skedde enligt honom själv väldigt spontant och med detta i åtanke så kan man bara konstatera att otvunget och intuitivt arbete kan generera väl så lyckade avkommor som när det filas fram och tillbaka i "evigheter".
Jag har tidigare gnällt på att gruppens produktioner varit för stela och odynamiska för dess genre. Nu passar den helt plötsligt som handen i handsken när feta, intensiva spår som "The Hunter", "Go to Hell" och "My Nevermore" dundrar fram. Och vilken sånginsats! Thorbjörn sjunger ju ap-bra. Ena sekunden rått som fan, för att i nästa brista ut i Rob Halford-falsett eller Udo Dirkschneider-kraxande. Stundom dyker det dessutom upp kvinnlig sopransång vilket berikar den råa ljudbilden med mjuka kontraster.
Hade hela skivan varit lika bra som första halvan skulle betyget blivit ett eller två snäpp högre. Nu är tyvärr andra hälften något blekare vilket gör slutbetyget lidande. Men oavsett; den neoklassiska power metal-puppan har blivit en högteknologisk stålfjärilterminator.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
