Roine Stolt - Wall Street Voodoo (7)
 | Band: Roine Stolt Titel: Wall Street Voodoo År: 2005 Bolag: InsideOut Betyg: 7/10 Recensent: Anders Jacobsson |
Roine Stolt är kanske mest känd som gitarrist, sångare och förgrundsfigur i svenska proggbandet, THE FLOWER KINGS, och andra likartade projekt som KAIPA. Det minst sagt imponerande och mångfacetterande rockeposet "Wall Street Voodoo" är hans femte soloplatta under en period av 25 år. Vi bjuds här på en dubbelplatta med den obligatoriska progglängden, d.v.s. att kreationerna har allt annat än den klassiska Radio City-speltiden. Progressiv rock är en mångbottnad och experimentell konstform som inte kan vara bunden till sådana normer, utan här måste artisten få det utrymme han/hon behöver. Det är en lyx många experimentella musiker unnar både sig själva och sina fans.
Jag har inte lyssnat på någon av Roine Stolts tidigare plattor, och jag får erkänna att hans solokarriär var för mig ganska okänd innan den här överraskningen damp ner i brevinkastet. Jag är likväl väldigt glad över denna nya upptäckt, för detta är riktigt bra, och som vanligt är soundet väldigt mångbottnat, och kanske mer än vanligt på "Wall Street Voodoo". Här hittar vi alla tänkbara influenser från den vida rockgenren, allt från blues till proggig 70-talsrock, och man leker även med allt från AOR till funk och country. Men det är nog just blues-soundet som framträder mest mellan det sofistikerade meckandet.
En ganska onödig coverversion av JONI MITCHELL's "Sex Kills" finns med, och trots att den inte är särskilt dålig så hade man nog kunnat valt en annan låt som skulle passat skivans koncept bättre.
En ganska bitter Mr. Stolt gör på den här plattan upp med samhällets materialism som undertrycker vår sanna mänsklighet. Mycket av det riktas till USA-imperialismen, fast utan att det blir speciellt politiskt, utan mer ett uppgivet bevittnande och ifrågasättande. I ett par låtar på skiva nr. 2 så känns det lite väl predikande ibland, vilket är lite synd.
Han har likväl befogenhet i mycket det han sjunger och hans åsikter om dagens musikindustri är allt annat än skitsnack. Han säger att musik är menat att vara så mycket mer än en cool image, en modefluga på MTV eller ett smaklöst dansande till själlösa toner. Han säger att musiken hade mer substans och ande då han växte upp; att det var ett instrument för utveckling och frigörande från gamla förlegade ideal. Jag antar att han har rätt.
På plattan finns ett antal duktiga musiker som ett par medmusikanter från THE FLOWER KINGS. Förra vokalisten i SPOCK'S BEARD, Neil Morse medverkar, samt ett antal andra kända musiker som man hållit hemliga p.g.a. kontraktsavtal på andra håll.
Jag tycker faktiskt detta är riktigt bra" men man måste nog vara på humör, och det är absolut inte för alla. Stämningen är skön, raffinerat flummig och snygg. Produktionen är skitbra och arrangemangen är oftast på proffsnivå. Jag saknar dock en del av fingertoppskänslan den här musiken behöver för att komma till högre domäner.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
