Evergrey - The Inner circle
Band: Evergrey
Titel: The Inner circle
År: 2004
Bolag: InsideOut
Betyg: 7/10
Recensent: Erik Thompson
Första gången jag kom i kontakt med Evergrey var på första 2000 Decibel år " just det! " 2000. De hade med kort varsel kallats in för att fylla luckan efter avhoppade Meshuggah och jag förutspådde dem ett litet helvete med den besvikna publiken. Ett tämligen okänt band, som visade sig spela något jag då närmast associerade till ett mörkare Stratovarius " kunde det bli annat än ett magplask? Ja, uppenbarligen, för bandet grejade det faktiskt riktigt bra. Ett bevis så gott som något på deras enastående talang och gränsöverskridande attraktionskraft.
Sedan dess har Evergrey som bekant blivit desto mer välkända, och jag har hört många diskussioner om vilken av de fyra föregångarna till "The Inner Circle" som utgör deras huvudverk. Att det är inte är "The Inner Circle" själv är ett ämne om vilket tycks råda stor enighet, och jag är böjd att hålla med.
Inte för att plattan är dålig, i själva verket är den mycket bra. Mörkret och ångesten hänger som ett ruvande åskmoln över hela skapelsen, vilket naturligtvis hänger samman med skivans genomgående koncept: hyckleriet och de avslöjande skandalerna som på senare år fått katolska kyrkan att framstå i mindre fördelaktig dager. Ett gothband hade knappast kunnat låta svartare! Som en naturlig konsekvens av detta är tempot på skivan, trots alla dubbeltramp och "bryt-inte-takten"-break, ganska jämnt. Fullt logiskt " det låter mörkare i midtempo. Det är ävenledes naturligt att antalet rappa refränger är högst försumbart, detta ska låta engagerande men inte medryckande. Och det lyckas bra. Väldigt bra. Men hade bandets genialitet förslagit till att ändå få låtarna att fastna lite lättare hade det blivit ännu förjävla mycket bättre.
Avslutningen, med den akustiska "Faith Restored" följd av instrumentala (bortsett från den bandade bakgrunden av orerande hycklarprälle) "When the Walls Go Down" är magnifik. Ångest på en nivå som påminner om Crimson Glorys balladklassiker "Lost Reflection" (1986) " på sistnämnda spår kommer även den psykotiska stämningen in som pricken över i. Det räcker långt, liksom hela plattan. Atmosfären hänger med en långt efter avslutad lyssning. Men inte i samma utsträckning själva materialet.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
