Metallica - Hardwired...To Self-Destruct (6)
 |
Band: Metallica Recensent: Stefan Lejon |
Det du just nu börjat läsa är mitt sjätte utkast; mitt sjätte försök att beskriva vad jag egentligen tycker om den här skivan. I mitt första utkast jämförde jag skivan rakt av med deras tidiga verk och det är förstås oerhört orättvist. Det är trots allt ett knippe odödliga mästerverk vi snackar om. Att jämföra med föregångaren "Lulu" funkar inte heller. Dels för att det inte var helt och hållet deras eget verk och dels för att den var fullständigt katastrofalt dålig.
Så, hur låter "Hardwired..." då? Det låter förstås som METALLICA först och främst. Min första tanke är att den skulle ha fungerat klockrent som uppföljare till storsäljande "Metallica", då de respektive andelarna rock, hårdrock och thrash är ungefär desamma. Möjligen att det thrashas lite hårdare när det väl ska till att thrashas nu på ålderns höst. Det finns också låtar som skulle suttit som en smäck på "Load". Att beskriva METALLICAs sound i detalj känns rätt menlöst, då du som läser detta antagligen har minst lika bra koll som undertecknad. Vi vet alla att det är tungt; att det är hårt och att det är radiovänligt på en och samma gång. Musik som passar såväl Kent-fanet som thrasharen.
Bortsett från "Reload" (och tidigare nämnda "Lulu") har jag egentligen aldrig ogillat något bandet släppt. METALLICA är METALLICA och duon Hetfield/Ulrich lyckas alltid knåpa ihop ett gäng kvalitetsdängor. Så även denna gång förstås! "Moth Into Flame", "Spit Out The Bone" och "Confusion" skulle absolut inte ha skämts för sig på "Metallica" och en EP med dessa låtar skulle nog ha håvat in åtminstone en nia i betyg. Tyvärr är det också så att många låtar går på tomgång och framför allt så är låtarna, i mina öron, alldeles för långa. De flesta skulle ha tjänat på att kapas ner med 1-2 (eller till och med 3) minuter, istället för att bandet bara maler på planlöst med något svängigt riff.
Hyllningen till Lemmy Kilmister i "Murder One" är riktigt tuff (asläcker video också!), "Atlas, Rise!" klart habil och "Now That We're Dead" lite småmysig. Nästan 80 minuter ny musik med METALLICA är dock alldeles för mycket i mina öron. Så många tuffa riffidéer sitter inte Hetfield på i dagsläget. "Master Of Puppets" var 55 minuter lång och där någonstans skulle de ha stannat även denna gång.
Gillar man METALLICA så lär man förstås gilla även detta; trots de negativa aspekter jag radar upp ovan. Det gör i alla fall jag. Habilt var ordet.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
