Europe - Start From The Dark
Band: Europe
Titel: Start From The Dark
År: 2004
Bolag: Epic
Betyg: 8/10
Recensent: Daniel Josefsson
Det är ju alltid lätt att vara efterklok, men med tretton års distans kan man lätt urskilja de strukturer som ledde till Europes upplösning. Jag minns ett avsnitt av SVT:s på den tiden hetaste ungdomsprogram "Kosmopol" som sändes under vintern 1991. I en studio i Växjö framförde Europe singbackversioner av "All Or Nothing" samt "I'll Cry For You" och intervjuades därefter med anledning av den stundande konsertsvängen som skulle få sitt startskott i Helsingfors i början av januari 1992. I två långa år hade medierna " och då inte bara de sensationslystna kvällstidningsdrakarna, utan även mer initierad press som trotjänaren Okej och kortlivade hårdrocksblaskan Heavy Mental " slagit knut på sig själva i sin iver att formulera den finurligaste rubriken kring temat "vinna eller försvinna?", alltmedan turnén dubbades till det föga smickrande "Ödesturnén". Gruppen själv höll god min då en kvinnlig beundrare ringde in till programmet och undrade vilken färg killarna föredrog på sina kalsonger och en massa annat trams, innan de förkunnade att Sverigepremiären i dåvarande gitarristen Kee Marcellos hemstad, Umeå, skulle bevisa att bandet inte på långt när gått ned för räkning. Framtiden såg, trots vikande försäljningssiffror, ljus ut.
Övergången som följde därpå " till en basketsko som stampar takten till Kurt Cobains rytmiska gitarrackord i inledningen av "Smells Like Teen Spirit" " kom att bli symtomatisk, troligen utan programskaparnas vetskap. Guns N' Roses hade redan gjort anspråk på att bli "nästa stora grej" inom hårdrocken " och inte minst stod Metallicas massiva genombrott på tur " men frågar du mig var det Nirvana och deras grungekolleger som dränerade Europes förhållandevis vänliga radiorock på dess livslust. Turnépremiären på Kulturhuset i Helsingfors lockade dryga 700 personer och i Scandinavium, dit Europe bara tre år tidigare lockat 7000 åskådare, slöt inte ens 2000 upp.
Så här i efterhand känns det inte missvisande att skylla en aning på skivbolaget, inte minst om man " som jag fått nöjet att göra inför den här recensionen " bläddrar igenom en hel hög med gamla pressklipp. Det stod tidigt klart att Europe siktade på en tung och ruffig uppföljare till "Out Of This World". Redan 1990 var albumet i det närmaste komplett, bestående av kompetenta rockstänkare som "Yesterday's News", "Break Free", "Long Time Comin'", "Bad Blood" och "Girl From Lebanon" men även av den melankoliska tryckaren "Sweet Love Child" och den bluespåverkade "Got Your Mind In The Gutter". Och om skivan, som i det här skedet gick under arbetstiteln "Hi, I'm Johnny Cash", fått behålla det formatet hade Europe " med visst förbehåll för att bandnamnet hade spelat ut sin roll i vissa läger redan när "Out Of This World" floppade " inte bara hållit jämna steg med utvecklingen, utan även tydliggjort att de i grunden var ett ösigt rockband och inga gullegrisar som bara kunde spela hurtiga syntfanfarer. Men förblindat av succén med "The Final Countdown" (som dittills hade nått upp till sinnessjuka sju miljoner sålda exemplar, en siffra som sedan dess lär ha stigit ytterligare) meddelade skivbolaget att ingen fullängdare skulle släppas innan den kunde backas upp av en omedelbar radiohit. Skivan sköts på framtiden. Sångaren Joey Tempests panikåtgärd blev att kalla in Mr Big-sångaren Eric Martin samt en massa andra lirare för att bidra med sina kompositörsegenskaper och i ett nafs var verket nedlusat med "All Or Nothing", "Halfway To Heaven" och "I'll Cry For You" " tre bagateller varav två till och med släpptes som singlar! Hårda och snabba kompositioner som "Yesterday's News", "Break Free" och "Long Time Comin'" ratades " senare kunde vi emellertid höra dem som singelbaksidor samt som exklusiva tillägg på ett gäng samlingar " och Joeys egen "Prisoners In Paradise" fick låna ut sin titel till den femte Europe-fullängdaren som såg dagens ljus under hösten 1991, alltså strax innan framträdandet i "Kosmopol". Därefter dröjde det inte många månader innan Aftonbladet förkunnade: "Europe spricker, gruppen klarade inte LP-floppen."
Sedan 1992 har såväl Joey Tempest som Kee Marcello haft egna karriärer med skiftande framgång och resultat (hävdar personligen att Tempests tre soloplattor är fullkomligt briljanta), medan basisten John Levén, keyboardisten Mic Michaeli samt trumslagaren Ian Haugland agerat som resursförstärkning i projekt där hjälp behövts, närmast före återföreningen i Last Autumn's Dream samt Brazen Abbot. John Norum (originalgitarristen som hoppade av 1986, men som inlemmats i det återuppståndna Europe på grund av att Marcello tackat nej till att medverka) har å sin sida både ägnat sig åt egen skivutgivning, där "Face The Truth" är en omedelbar höjdpunkt, och rollen som gitarrfantom i Dokken.
Med ovanstående rävsaxsscenario, och killarnas egna äventyr under de senaste tolv åren, i åtanke är det inte svårt att begripa att det var ett Europe vist av erfarenhet som under förra hösten meddelade att de hade hittat tillbaka till varandra för att turnera och släppa ett nytt album. Europes sjätte platta, alltså. Många har förvånats över den musikaliska inriktningen och uttryckt ett stort missnöje över att det inte låter som när det begav sig, men har man, som jag, tätt följt framförallt Joeys och John Norums förehavanden framstår det moderna och lite statiska uttrycket på "Start From The Dark" som fullkomligt naturligt. Tempests självbetitlade plus Norums "Another Destination" är lika med "Start From The Dark", skulle man kunna säga. Bevisligen har även Kevin Elson utvecklats. Mannen som med sina luftiga produktioner torpederade "The Final Countdown" " och Journeys "Escape" samt "Frontiers", med flera " till odödlighet har här satsat på en kall, tät och klaustrofobisk ljudbild där framförallt Michaelis pampiga syntar hålls mycket kort. Troligen är det därför vi inte riktigt känner igen oss, Europes åttiotalsmaterial var ju framför allt väldigt färgat av plinkande klaviatur och tillrättalagda keyboardmattor. Mest framträdande är i stället gitarrerna. Skruvar du upp volymen i de tyngre stunderna " "Got To Have Faith" och "Spirit Of The Underdog" för att nämna två " blir det nästan för mycket av det goda. Norums attacker gräver sig bildligt talat igenom högtalarna och ger materialet ett bett, en frenesi, en ilska, som är oerhört tilltalande.
"Got To Have Faith", ja. Inte speciellt representativ för helheten, men som singel en viktig programförklaring. Quicksand, Helmet och A Perfect Circle har hjälpts åt att inspirera till refrängens ackordvandringar medan den brottartunga rytmiken i riffandet fungerar som cool kontrast till det drömska sticket. Och så den revanschlystna texten: "The race is on, I've found my way, something has changed since I've been away." Helt självklart en bra låt, men säkerligen en chock för dem som inte gjort sig redo för ett uppdaterat sound. Även om titelspåret bygger på ett knäckande fett Zakk Wylde-riff samt en tokigt läcker refräng dröjer den absoluta fullträffen dock till spår nummer tre. "Flames" har berikats med ett melankolistråk som inte funnits i något Tempestverk sedan "Paradize Bay", "Memories" och "Farewell" på 1983 års självbetitlade debut. Mörk, suggestiv och med en fullkomligt makalös harmonik i melodiarbetet. Europe har blivit metal, en inramning som även går igen i likaledes svingrymma snytingar som "Wake Up Call" och "America". Och "Roll With You" är en uppgraderad tappning av en traditionell Tempestballad där sångarens varma och tonsäkra stämma invaggar mig i en schysst trygghet. 2000-talets "Dreamer"? Ja, inte långt ifrån.
Faktum är att det brister först när vi börjar känna igen de väna tongångarna från "Prisoners In Paradise"-plattans smetigaste ögonblick. "Hero" och "Reason" är exempelvis lätt förgångna ballader, medan den dammiga "Sucker" markerar det absoluta lågvattenmärket. "She's a su-su-su-su-sucker for a guitar hero", liksom. Vad ska det likna? Skrämmande uselt. Inte heller "Song no 12" " där Norum helt fräckt snott huvudriffet från Soundgardens "Outshined" och bytt ut några toner " imponerar.
Sammanfattningsvis är det här en utgåva som ovantecknad väntat på i tretton år " och som sådan lever den inte riktigt upp till förväntningarna. Europe har bidat sin tid och samtidigt blickat respektfullt i backspegeln, vilket fått till följd att "Start From The Dark" är en passionerad korsbefruktning av gruppens förflutna och dess samtid. Lite utfyllnad verkar dessvärre ha följt med av bara farten. Framtiden? Ja, först är det turné som gäller. Därefter pratas det om en live-DVD och ska man tro bandet självt ser ingen av medlemmarna i dagsläget något slut på karriären. Men det gjorde de nog inte 1991 heller, såtillvida att de inte dolde det mycket bra.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
