Def Leppard - Def Leppard (5)
 |
Band: Def Leppard Recensent: Henrik Halvardsson |
Det är väl lika bra att erkänna det direkt: jag har varit ett gigantiskt DEF LEPPARD-fan. Jag säger "har varit", men efter att ha spelat sönder och samman "On through the night" (1980), "High ´n´ dry" (1981) samt mästerverket "Pyromania" (1983) så hände något med skivsläppen efter 1987 års "Hysteria". Låtarna var sämre, produktionen kändes förlegad och alltför tillrättalagd samt att man saknade den tidigare så perfekta balansen mellan rock'n'roll-nerv och starka melodier. Följden blev att min kärlek till DEF LEPPARD falnade snabbt. När nu Sheffield-bandet släpper sitt självbetitlade och elfte studioalbum kan jag dock inte låta bli att känna en stark förväntan.
Det börjar riktigt bra med första singelspåret och inledande "Let´s go" som för tankarna till episka "Pour some sugar on me". Det är med andra ord pampig arenarock som är väldigt svår att värja sig mot. Men mina förväntningar grusas snart; "Dangerous" låter som ett överblivet spår från de intetsägande 90-talsalbumen, "Man enough" lånar introt till QUEENs "Another one bites the dust" men roligare än så blir det inte. "We belong" är snygg midtempo-radiorock men låtar som "Invincible", "Sea of love" och "Energized" skvalar snabbt förbi och jag kan inte låta bli att gäspa ointresserat. I "All time high" har de snott gitarrintrot till HANOI ROCKS klassiker "Malibu Beach nightmare" och låten lyfter faktiskt. Dock kraschlandar det hela igen med en duns: "Battle of my own", "Broke ´n´ brokenhearted" och "Forever young" är bara bleka och slätstrukna spår som jag helst velat skippa. "Last dance" visar att DEF LEPPARD fortfarande kan skriva snygga rockballader och "Wings of an angel" är ett bra albumspår som musikaliskt rör sig där jag personligen skulle vilja att bandet huserade oftare. "Blind faith" är ett något udda spår men är en stark låt, ja, kanske en av albumets bättre.
Flera av bandmedlemmarna har i intervjuer berättat att skivan präglas av en mängd olika artister och genrer som inspirerat som exempelvis QUEEN, LED ZEPPELIN, T-REX, 80-tals elektropop och David Bowie. Man har inte velat begränsa sig musikaliskt och fokus har legat på låtarna snarare än i vilken genre de skulle sättas in i. Det märks. Sammantaget låter det som en samling låtar som satts samman utan någon som helst tanke om en musikalisk riktning. Istället spretar det rejält, både när det gäller stilar men framförallt när det gäller kvaliteten på låtarna. Den stora majoriteten håller inte en tillräckligt hög klass, helt enkelt. Jag begär inte att bandet ska försöka skriva en ny "Photograph" eller låta som man gjorde 1983. Men det jag efterlyser är den höga låtkvalitet som bandet gjorde sig kända för och att man fortsätter att vara den där perfekta länken mellan rock'n'roll med nerv och starka melodier som funkar på en liten klubb, en stor arena och på radio. Sen spelar det ingen roll om produktionen andas 1987 eller 2015. Sanningen blir dock återigen alltför uppenbar: Joe Elliott, Rick Savage, Rick Allen, Phil Collen och Vivian Campbell har sedan länge blivit ordentligt ifrånsprungna av flera av nutidens konkurrenter. Kanske är det dags för DEF LEPPARD att slå en signal till, exempelvis, svenska ECLIPSE för lite tips och ett löfte om ett framtida samarbete?
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
