Stratovarius - Eternal (7)
 |
Band: Stratovarius Recensent: Erik Arvidsson |
Att få frisk luft efter att varit fast i ett varmt och kvalmigt rum ger en snudd på oslagbar lättnad. Att klämma på en STRATOVARIUS-platta ger en liknade effekt efter en tung dag. Musiken är som air-condition för sinnet. Masserar upp mentala knutar, lättar på trycket och ökar endorfin-tillflödet. Friskt och sunt. Den välproducerade melodiska power-metallen som finnarna pumpar ur sig har helt enkelt någon form av renande effekt - i alla fall på mig.
Som med alla band har konstellationen haft sina ”highs and lows” med mästerverk såväl som med mer tveksamma historier. Det är nu hela sju år sedan forne ledaren Timo Tolkki oväntat, men generöst, lämnade över rättigheterna till STRATOVARIUS-varumärket och backkatalogen till de kvarvarande medlemmarna. Att gruppen - trots förlusten av sin huvudsakliga låtskrivare - sedan dess lyckats förvalta bandets sound och kvalité så väl är aktningsvärt. Men vad är det man säger? När någon kliver av, kliver alltid någon annan fram och visar framfötterna. I STRATOVARIUS fall handlar det sannolikt om någon form av helhjärtad kollektiv insats.
Med ”Eternal” är vi framme vid det fjärde albumet sedan omstarten och ensemblen fortsätter på den utstakade vägen som inleddes med ”Polaris” 2009. D.v.s. det välbekanta STRATO-soundet, men med ett mer modernt och storslaget påslag. Dock har nya givet glaserats med en något högre medelhastighet än sina tre föregångare. ”My Eternal Dream”, ”Feeding the Fire”, ”Rise Above It”, ”In My Line of Work”, ”Man in the Mirror” och ”Few Are Those” är alla överlag catchy, melodiösa och inte minst fartfyllda hymner med förstnämnda spåret som kronjuvelen. Övriga nämnda bidrag är även de trevliga bekantskaper som varken slår dig med häpnad eller gör dig besviken. Men självklart kommer en ny skiva från finländarna också med variation. ”Lost Without a Trace” erbjuder en del mörker-progressiva toner och vemod, ”Shine in the Dark” har en något poppigare aura (lite åt CAIN’S OFFERING-hållet där ju förövrigt också Timo Kotipelto luftar strupen) och tillhandahåller god variation med många moment och ”Fire in Your Eyes” är en varm ballad med finfina sångslingor. Av gruppens episka försök sedan nystarten sopar avslutande äventyret ”The Lost Saga” banan med både ”Emancipation Suite” (från ”Polaris”) och det 18-minuter långa, men luddiga, titelspåret på ”Elysium” (2011). Här har vi allt. Storslagenhet (körerna är fullständigt magiska), snabbhet, tunga riff, samt softa och känslosamma beståndsdelar i ett utsökt disponerat arrangemang där överraskande nog fartsträckorna har huvudrollen och får eposet att överlag ha en hård och drivande tyngdpunkt.
Personligen bankar mitt hjärta något mer för den überfläskiga och dynamiska föregångaren ”Nemesis” (2013), men liksom denna release visar ”Eternal” hur vitala och hungriga STRATOVARIUS fortfarande är. De tio spår som lyser upp tillvaron under 55 minuter vittnar om detta. Förvisso erbjuder färska leveransen kanske inga audio-varor med klassiker-potential men det finns absolut inte heller några svackor. Det är kort och gott ett jäkligt välskrivet melodisymfoniskt power metal-album.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
