Cryptopsy - Once Was Not (8)
 | Band: Cryptopsy Titel: Once Was Not År: 2005 Bolag: Century Media Betyg: 8/10 Recensent: Jonn Jeppsson |
Snart måste någon sorts gräns vara nådd. Inte kan det väl vara meningen att folk om tio år ska tycka att kanadensiska CRYPTOPSY lirar hyggligt fort, men inte på något sätt imponerar med sin hastighet och sin teknik - ungefär som man idag tycker om, typ, åttiotalsthrash? METALLICA:s "Whiplash" måste ha upplevts som hiskeligt kvick när den kom, nu för tiden känns den som en mellantempolåt.
Det kan inte vara möjligt att framtidens band kommer att skratta åt "Once Was Not" för att sedan blåsa huvudet av sina lyssnare med ännu grymmare ultrarens. Det går inte. Efter att ha hört hur spår som "Carrionshine", "Adeste Infidelis" och "Angelskingarden" närmar sig femhundra BPM (hävdas det i Close-Up #78) kan jag inte göra annat än att skaka på huvudet och spola tillbaka om och om igen. Hör jag rätt? Kan en människa spela sådär? (Inom parentes kan påpekas att CRYPTOPSY mot förmodan inte har världsrekordet i snabbhet - det har Moby[!] med låten "Thousand", som går i över tusen BPM. Men så fuskar han med trummaskin också.)
Tiotusenkronorsfrågan är förstås följande: hur kul är sån här musik att lyssna på? VM i spelteknik brukar vara bedövande tråkig lyssning för alla som prioriterar känsla och bra låtar framför allt annat, men CRYPTOPSY är ett lysande undantag. Två ord: dynamik och groove. Precis som hos MORBID ANGEL finns det en ständig känsla av framåtrörelse och sväng i den övermänskliga dödsmetallen. Kompositionerna har ett flyt som inte borde finnas i så här invecklad musik och det dyker upp andningspauser när det behövs - vilket i sin tur gör att det snabba känns ännu snabbare.
Att allas maskätande favoritgurglare Lord Worm återvänt gör inte heller saken sämre. Galningen som förgyllde "Blasphemy Made Flesh" (1994) och "None So Vile" (1996) gör en storartad insats, särskilt när han väljer att prata i stället för att vråla halsen av sig. Ett drag som fungerar utmärkt. Lägg till ovanligt välartikulerade melodier - lyssna på slingorna i "Endless Cemetery" och rys av välbehag - och känslan av att lyssna på ett band som lever och dör för att spela death metal. Bättre musik i genren lär du inte hitta i år. Frågan är bara hur man följer upp en sådan här bragd? Om jag hade spelat i bandet hade jag lagt mig ner och dött av prestationsångest, alternativt börjat spela doom. För, som sagt, snabbare och mer tekniskt än så här kan det bara inte bli.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
