Waltham - Waltham (7)
 | Band: Waltham Titel: Waltham År: 2005 Bolag: Rykodisc Betyg: 7/10 Recensent: Tommy Silfvenius |
En bit från Boston ligger ett industrisamhälle som heter Waltham. Uppenbarligen en riktig håla. För ungdomar finns just inget annat att göra än att fynda i skivbutikens reabackar. Så gjorde också grabbarna i bandet som senare blev ortens husband WALTHAM. De plockade på sig allt de kom över med band som VAN HALEN, JOURNEY och BOSTON och lät sig som så många andra inspireras. Det är kul att höra att så många band inspirerats av de gamla hjältarna. Det är också fascinerande hur olika musik med samma influenser kan låta. Nåväl, från att ha varit "local heroes" har WALTHAM nu rönt ett växande intresse över hela USA. Man har figurerat på MTV och på soundtracket till "America´s Heart and Soul". Då är det följaktligen dags att ta steget över pölen och ge oss chansen att upptäcka dem.
Egentligen är jag kanske inte rätt person att recensera den här plattan. Inledningsvis känner jag mig åtminstone 25 år för gammal, för det osar nämligen pubertet om det här. Många låtar är som hämtade rakt av från nån tonårsfilm, men det finns ändå en viss återhållsamhet som tilltalar mig. Det är en klassisk rocksättning med trummor, bas och gitarr som bjuder på rårock men med väldigt melodiös touch. Starka melodier och snygga körer och sånt tilltalar mig. Sången för ofta tankarna till GREEN DAY, men helt plötsligt så kan man tycka sig höra BOB GELDOFF i en passage. Det gör det hela lite spännande. Dessutom finns här en hel del som väcker minnen till liv. Introt i "Nicole" till exempel tar mig tillbaka till slutet av 70-talet, då en slagdänga med THE CARS var omöjlig att värja sig emot. "I Don´t Mind" vill jag minnas att den hette och då var jag lika gammal som jag tror att man ska vara för att gilla det här fullt ut.
För mig funkar dock skivan perfekt som bakgrundsmusik till diverse köksaktiviteter lika väl som diggande i lurar. Man blir glad av den vara sig man vill eller inte. Den är charmig helt enkelt! Ett amerikanskt UNDERTONES i det närmaste.
Jag gillar verkligen de manglande gitarrerna som ackompanjerar de snygga körerna. Det är grym energi i arren. "Joanne" med sin lysande refräng, "Call Me Back" med sin snygga brygga och "Be With Me" med sin uppkäftiga Moog-synt är mina favoriter för tillfället. Men nånting säger mig att det kan skifta rätt snabbt. Jag har lyssnat igenom plattan ett rätt stort antal gånger nu och allt går i samma linje så dagsformen avgör lite vilket spår man landar på. Allt går i samma sorts högre midtempo på gott och ont. Men det är nog rätt tänkt för jag tror inte man funkar i nåt annat tempo. Det i sin tur lovar gott inför kommande turnéer. Det gör ju inte direkt ont med bra drag live.
Jag skulle verkligen vilja dela ut betyget 7,5 här, men de får nöja sig med 7. Det räcker inte riktigt till 8, men nära är det.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
