Dogpound - The Hellbum
Band: Dogpound
Titel: The Hellbum
År: 2003
Bolag: Lion Music
Betyg: 8/10
Recensent: Erik Thompson
Så har de begåvade värmlänningarna Dogpound, efter sju sorger och åtminstone två kraschade skivkontrakt bakom sig, äntligen fått ut sin första platta. Och det gör ju inte saken sämre att den är bättre än jag någonsin vågat hoppas på! Eftersom det som bekant inte finns någon rättvisa i den musikaliska världen numera, borde "The Hellbum" naturligtvis ha gått helt spårlöst förbi, men nu ser det faktiskt ut som om den kommer att bli både uppmärksammad och uppskattad. Kanske ändå Gud både finns och har god smak"?
Det jag gillar med Dogpound är: ett; de är originella och befriande otrendiga. Två; de är synnerligen kompetenta, men inte uppvisningslystna musiker. Sist men inte minst: materialet håller hög klass både musikaliskt och lyriskt. Apropå det första: Dogpounds stil vilar på en solid grund av melodiös men mycket fet hårdrock, som jag har hört jämföras med Freak Kitchen. Själv associerar jag nog snarare till Ia Eklundh & Co:s egna förebilder Van Halen, men resultatet blir det samma: lite finurligt, melodistarkt men så långt från mesigt det kan bli. På något vis låter bandet "modernt" i ordets ursprungliga betydelse " alltså att de står för något nytt och fräscht snarare än att de som 90-talets gröngölingar saboterar sitt sound med illaljudande experiment som tidigare artister haft vett att låta vara.
Apropå det andra: gitarristen Micke Dahlqvist (även känd från brutalveteranerna Godgory) är ett fenomen; mångsidig, originell och kan skriva låtar som talar för sig själva och inte behöver kamoufleras under meningslöst solorunk. Forne Godgorykollegan Fredric "Figge" Danielsson (bas) och Calle "Tuka" Boman (trummor) är en solid, svängig och elak rytmsektion som förankrar materialet på en grund stadig som armerad betong. Sist men inte minst: sångaren Henrik "Hea" Andersson har röstresurser som går utanpå det mesta " faktum är att hans pipor ibland får mig att tänka på Totos bäste och mest underskattade vokalist Fergie Fredriksen.
Och slutligen: "The Hellbum" är imponerande jämn från start till mål, inga guldkarameller varvat med måndagsexemplar till låtar här inte! Kommer man på sig själv med att gå omkring och gnola på en eller annan av dessa låtar när man håller på med något helt annat och överhuvudtaget inte ägnat plattan en medveten tanke " då blir man imponerad å bandets vägnar! Om jag just nu särskilt rekommenderar "When the World Comes Down", "Ready to Believe" eller "Silent Scream" (vilken i motsats till Slayers och Riots låtar med samma titel INTE är en töntig antiabortlåt) beror det bara på att jag behöver ett axplock: i själva verket är hela skivan mer eller mindre lika bra. Att jag känner och respekterar de här killarna sen gammalt gör mig inte partisk, snarare tvärtom " man väntar sig på något sätt inte att folk man träffar och pratar med regelbundet ska kunna åstadkomma musik av den här kalibern, nämligen. Den här plattan SKA man bara ha om man gillar tidlös, klassisk hårdrock. End of discussion.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
