Norse - Pest (7)
 |
Band: Norse Recensent: Sara Söderström |
Att svartmetallens sköna tongångar vandrat vidare och förökat sig utanför Norges gränser var väl knappast någon nyhet, och allt som oftast är de nordiska vibbarna välhållna gällande estetik och religiös antagonism. Trots avundsvärt många soltimmar per år, vindsurfing och smarriga marängtårtor hyser Australien även en finfin liten metal-konstellation, i smink och allt, med det kyliga namnet NORSE. Inspirationen sägs komma från den karga naturen, atmosfären andas förakt för mänskligheten och den svårlästa bandlogon är tjusigt inramad av ett svartvitt foto på några otäckingar i en skog. Så långt känns allt igen, men där någonstans börjar bandet kämpa sig ur den obligatoriska tvångströjan som följer med vilken bandgenre man än tillskrivs. Visst, basen vilar inom black med stora doser death, men i övrigt har bandet lyckats skapa ett säreget sound som känns ovanligt uppiggande i det annars relativt strama musikuniversum som svartmetallen tillhör. Disharmonierna är det som driver den nästan halvtimmeslånga EP:n framåt och just detta har varit ett karaktärsdrag redan tidigare i föregångaren ”All is Mist and Fog” (2012), om än inte lika utvecklat. Tredje släppet bjuder på en fördjupad och mer särpräglad ljudbild än tidigare, då bandet vandrat vidare på den smala stig de trampat upp. För den som föredrar klassisk black metal kanske ”Pest” inte kvalar in på tio-i-topp på efterfesten, men torde inte heller vara fullständig avstötande. Åtminstone inte om det finns en acceptans för något utöver det som är tillräckligt obskyrt och ”true”. Själv blir jag fullständigt tagen av det massiva oljud som hamras ut. Det är hårt, rått och fullständigt utmattande. NORSE skulle kunna beskrivas som antitesen av lättlyssnat, med andra ord fullkomligt underbart. Ljudkompositionen är invecklad och kräver ett aktivt lyssnande, men trots att jag gillar abrupta slut, taktbyten och oväsen tycker jag ändå att låtarna fungerar bäst när de backas upp av ett riff eller en takt. Kaoset blir som tydligast när ett uppstyrt element kontrasterar.
Bandet säger sig snarare vilja framföra en atmosfär än att vara del av en genre. Det lyckas de med. Skivan består visserligen av sex låtar men kunde lika gärna varit en enda låt, möjligtvis uppdelade i ett antal akter. Dylika tilltag sker på gott och ont. Förvisso levereras en enhetlig musikmassa, färdig att konsumeras som en helhet. Men just detta försvårar också för enskilda låtar att kliva ut från mängden och briljera i ensamt majestät. Jag brukar ofta upprepa mantrat ”den här plattan hade varit bättre som en EP”. I det här fallet känns det kortare formatet alldeles utmärkt då skivan inte hade vunnit på att vara längre. Den framtida utmaningen för NORSE blir att fortsätta skapa de atmosfäriska ljudlandskap de eftersträvar och samtidigt låta enskilda låtar agera mer självständigt. Lyckas de med det, och även fortsätter slipa på sin egen fenomenala nytolkning av den lite hårdare metalskolan, kan resultatet inte bli annat än fantastiskt.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
