Gotthard - Bang (7)
 |
Band: Gotthard Recensent: Erik Thompson |
När ett band har bytt sångare är det ”damage control” som gäller. För fansen blir omställningen svår nog ändå utan att ont behöver göras värre. Med andra ord – gör första plattan med nye vokalisten så lik de gamla som möjligt. Den principen följde GOTTHARD klokt nog på ”Firebirth” (2012). Inslussningen av Nic Maeder, ersättaren till förolyckade Steve Lee (1963-2010), gick således relativt smärtfritt. Även om ”Firebirth” inte var speciellt märkvärdig rent musikaliskt.
Med Maeders elddop överstökat har GOTTHARD vågat ta ut de kreativa svängarna. ”Bang”, schweizarnas elfte studioalbum, kan vara deras djärvaste och mest eklektiska någonsin. Influenserna från DEEP PURPLE, RAINBOW och THIN LIZZY är inte längre allenarådande. Milt uttryckt. GOTTHARD har inte blivit mer metalliska, vilket man kanske skulle kunna tro eftersom producenten bär namnet Charlie Bauerfeind (SAXON, HAMMERFALL, BLIND GUARDIAN). Soundet kan snarare beskrivas som dovare. Och definitivt – i brist på ett bättre ord – modernare.
Hade ”Bang” varit GOTTHARDs första verk med Maeder vid micken, skulle den ha inneburit potentiellt karriärsjälvmord. I nuläget har den en mer realistisk chans att uppskattas efter förtjänst. Låtarna som sådana är nämligen flera klasser bättre än det mesta på ”Firebirth”. Det inledande titelspåret är en omväxlande brummande och popglättig slagdänga. ”Feel What I Feel” har om något ännu mer uttalat radiotycke, modell U2 möter DEF LEPPARD. ”Jump the Gun” kan beskrivas som råbarkad sleazerock med orgelkrydda, medan flera andra spår skulle ha känt sig hemmastadda på någon av H.E.A.T:s två senaste plattor. Ytterligare andra smakar muskulös pudelrock av betydligt äldre modell. Den stråkkryddade ”I Won't Look Down” är som hämtad från WHITESNAKEs ”Slip of the Tongue” (1989) eller HOUSE OF LORDS ”Demons down” (1992). ”Spread Your Wings” – skivans kanske allra bästa låt – är rentav ännu närmare befryndad med TALISMANs guldålder. Och så vidare, och så vidare.
Balladerna då – det är trots allt GOTTHARD vi pratar om? Jo då, hela tre stycken bjuds det. Och av rätt olika slag dessutom. ”C'est la Vie” är en spröd, akustisk sak med tillsats av stråkar och vad som, faktiskt, förefaller vara ett dragspel. Hiskligt på papperet, riktigt bra i praktiken. ”Maybe”, bräcklig även den, bärs upp huvudsakligen av rytmen från en visphamrad virveltrumma. Här sjunger Maeder duett med en amerikansk utbytesstudent och kompis till bandet, Penny Lee. Med välljudande resultat – av de tre balladerna är denna den klart bästa. Avslutande ”Thank You”, tillägnad denna världs alla mödrar, är en blaffig historia. Den kunde med fördel ha kortats rejält men dess goda grundvirke räddar den från att framstå som direkt odräglig.
Idérikedom är förstås inte allt, och ”Bang” är inget nytt GOTTHARD-mästerverk i paritet med ”Lipservice” (2005). Vidare kommer man inte ifrån att Nic Maeder faktiskt är en mer anonym sångare än den gudabenådade Steve Lee. Vilket framgår desto tydligare när han som här uppehåller sig konsekvent i ett lägre register.
Inte desto mindre är ”Bang” en bra skiva, som förtjänar att attrahera så många nya lyssnare att nettoantalet GOTTHARD-fans slutar på plus. För trots allt kommer en och annan puristisk principdissare att överge bandet.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
